Världen är inte inställd
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Väntar på regeringens första presskonferens och konfronteras med tevereportrarnas uppehållande snack innan ministrarna är på plats.
Tonfallen påminner om hur man hanterar stora idrottsevenemang och jag blir lite knäsvag av det. Inte svimfärdig, men knäsvag.
Regeringen har, när dess representanter är där, en annan ton. Det är precis den ton man sätter högst här i landet, men som inte alla förmår upprätthålla. Den är ytterst saklig. Nitton punkter saklighet.
Ett par dagar redan har det plingat flitigt i e-postlådan: allt mer blir inställt. Jag tror att också den som sällan eller aldrig går till exempel på teater blir lite skärrad av att scenerna stänger. Inga pjäser, inga konserter, ingen dans.
Stänga är ett stort beslut. Att kulturyttringarna får ta en stor smäll har också stora konsekvenser.
Utövarna blir plötsligt utan inkomst, utvecklingen har ju gått mot en mer frilans- och föreställningsbaserad kulturekonomi. När det blir lapp på luckan är aktörernas trygghet borta.
En person jag känner väl och som är ensam hemma på sin hemort skriver om nattlig apokalyptisk dröm, med bildspråk ur ”Walking dead” och liknande genrer. Jag förstår att oron kan se sådan ut, att den hittar en ventil där och går över.
För de flesta hittar oron en ventil. Men de som redan tidigare plågas av ångest och panik, kan det finnas lugna rum av något slag för dem? Det har man inte hört om än. Alla som känner någon som för tillfället är skör (i morgon kan det vara du!), tänk på det och ta kontakt.
Skämten om toapapper börjar mattas av, men det finns en dragning till osofistikerad satir på sociala medier. Tanklösheter mest, det är givet. Skämtarna är ju inte heller alltid heltäckande informerade, fastän de är smarta och välformulerade. Många får ett extra obehag av detta.
Jag kan också störas av det. Det är lite som i skolklassen förr, man fick inte tyst på dem som alltid blixtsnabbt hade något att påstå. Vad man kunde göra var att fånga blicken hos dem som tyckte illa om det. Om det gick.
Det som varken statsrådet eller sociala medier kan göra något åt är hur det kommer att se ut hemma hos oss alla när vi ska jobba hemifrån, gå i skola hemifrån, administrera risken med en hög ålder hemifrån.
Hemma kan vara strikt avgränsande väggar, hemma kan vara dem vi dagligen har kontakt med. Hemmavarandet kommer att vara väldigt ojämlikt, utrymmet spelrummet och andrummet är inte jämnt fördelade. Och samhället kommer inte att ta hand om det de närmaste veckorna.
Bor du ensam, se till att dagligen säga hej till någon i levande livet. Passa på att gå med soporna när grannen går ut och röker. Alltid kan man kasta ett vänligt ord till varandra och fortfarande hålla utmätt avstånd. Många tycks tänka på det här, mina grannar ler mera nu. På långt håll.
Bor du med andra, se till att var och en också får vara ifred. Att vara ihop med de närmaste dygnet runt kan vara en ny och ganska ansträngande upplevelse.
Man kan drömma om zombieapokalyps men världen går inte under precis den här veckan. Man kan vara orolig för kära människor i riskgrupper, men vi är inte i ett krig. Jag tänker på min mamma som oroade sig för två bröder i kriget. Bara en kom tillbaka, det var förfärligt.
Nu verkar det som om jag gör mig skyldig till en jämförelse som är svepande och arrogant, så vill jag inte att det ska låta. Man kan planera hur man tar hand om människor under en epidemi. Det görs nu, resultatet får vi se. Sånt går sämre, eller inte alls, under ett krig.
I världen finns det de som får bägge delarna. Krig och smitta. Att tänka på dem gör väldigt ont. Gränser stängs. Men världen är inte inställd.
Tack igen, ÅCS, för en bra krönika.