Förflytta dig till innehållet

Vardagen satt på undantag

Vilket dåligt skämt, det genomskådade jag direkt. Så skulle nog de flesta av oss ha reagerat om vi fått syn på någon av de senaste veckornas braskande nyhetsrubriker den första april för ett år sedan: skolor och universitet hålls stängda och alla studerar på distans, restauranger får endast sälja hämtmat, samtliga idrotts- och kulturevenemang inhiberas, en gräns upprättas mellan Nyland och resten av Finland och alla som har möjlighet bör arbeta hemifrån. Skulle det uppstå behov av socialt umgänge kan ordna möten, träffar, kaffepauser och afterwork med fördel ordnas på Zoom, Teams, Skype eller diverse hangouts.
Det finns tillstånd man aldrig kan föreställa innan man hamnar i dem. Många torde känna igen den overkliga känsla som infann sig kring mitten av mars då inhiberingarna en efter en började droppa in. Ena dagen rök konferensresorna, undervisningen och mötena. Den andra alla fritidssysselsättningar med konserter, teaterföreställningar och handbollsträningar, turneringar och matcher. Privata resor fick ställas in och planerna på att träffa släkt och vänner på annan ort över påsk raderades. På några få dagar hade våren 2020 i kalendern förvandlats från ett lapptäcke till en tabula rasa. I min egen kalender stod en konferens som skulle äga rum i Åbo sista veckan i juni kvar som en hoppingivande påminnelse om att normaliteten hinner infinna sig inför sommaren. Den konferensen inhiberades på fredagen.
Men – den egna situationen lönar sig alltid att placera in i ett bredare perspektiv. Arbetet är i alla fall på kort tid oavhängigt av tid och rum och även om evenemangen försvann finns det kvar, och med det inkomsten. Klarar man bara av att lösgöra sig från det ständiga nyhetsflödet, onekligen en utmaning som kräver beslutsamhet och viljestyrka, finns det till och med möjlighet att vara mera produktiv än i normaltillstånd. Den skrivretreat som man ibland hör forskarkolleger sukta efter har infunnit sig. Så visst – även om den sociala isoleringen tidvis känns tung är man som forskare på många sätt privilegierad.
Mitt i allt det absurda, och tyvärr också tragiska, har det var fascinerande i att iaktta hur man själv, bekanta och samhället reagerar i en situation som med fog kan beskrivas som unik. Vad händer med oss som individer och kollektiv när den vardag vi tar för given sätts ur spel nästan över en natt och på ett sätt som knappast någon önskat sig? När de fasta punkterna försvinner och social distansering blir det nya normala. Som forskare nästan exploderar huvudet av tankar på alla möjligheter till spännande forskning som situationen öppnar upp för. Här skulle man vilja vara psykolog, sociolog, rättsvetare och ekonom, allt på en och samma gång.
Som historiker har det också varit intressant att betrakta hur teorier kring samhälleliga mekanismer som iakttagits i det förflutna aktualiseras i samtiden. Att spridningen av epidemier föder ett behov av att leta efter syndabockar har med all önskvärd tydlighet visat sin giltighet också i vår tid. Till en början kunde man peka ut kineserna, på lämpligt långt avstånd, som skyldiga till krisen. Ju närmare epidemin har kommit geografiskt, desto längre har listan över syndabockar blivit. Redan nu har de som reser, de nonchalanta huvudstadsborna, fritidsboenden och över 70-åringarna kvalificerat sig för listan.
Själv tog jag från början ett medvetet beslut att inte bidra till att översvämma sociala medier med ännu fler corona-nyheter. Beslutet har hållit relativt väl och har hittills brutits en enda gång. Brottet förorsakades av att isoleringen av Nyland från resten av Finland i en artikel i svenska Aftonbladet jämställdes med separationen av Syd- och Nordkorea, i en ton som inte tydde på minsta känsla för distansering, ironi eller sarkasm. Exakt där kom gränsen emot för hur felaktiga och orimliga historiska paralleller jag kan tolerera utan en kommentar.
I januari skrev jag en kolumn med rubriken ”Det glada 20-talet är här!”, som nu känns inget mindre än oavsiktligt komisk. Som tur är har årtiondet ännu tid på sig att ändra kurs. Men hur den nuvarande situationen än artar sig är det säkert att våren 2020 kommer att förvandlas till ett kollektivt minne som alla som genomlevt den delar – även om minnet självklart för var och en kommer att anta olika former.
En lärdom vi kan dra av det förflutna är att tider av kris innebär högkonjunktur för självreflektion, förändring och kreativitet. Och då krisen verkar dra ut på tiden längre än önskat finns det ännu utrymme för fler kreativa lösningar. Detta är viktigt för att de ikoniska bilderna av vår tids stora kris i framtidens historieböcker inte ska bestå enbart av toalettpapper i olika formationer.
Johanna Wassholm är historiker vid Åbo Akademi

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter