Vanan är såsom en andra natur
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Så skrev Diogenes på grekiska och det översattes till latin av Cicero, medan jag hörde det av min pappa på finska som en visdom under puberteten.
Numera har jag börjat tänka mig människans uppförande, personlighet och natur enligt ovanstående. Jag nekar inte helt att benägenheter påverkas av genom, men att genomet skulle fungera som determinism eller öde, opponerar jag mig mot lika häftigt som mot horoskoptron. Och hjärnforskningens enklaste elkemiska tolkningar om människans uppförande avvisar jag och påstår att man då också nekar individens frihet och ansvarighet.
Individen varken tänker eller uppför sig enligt sin förment ärvda, färdiga karaktär eller personlighet. Sådana finns helt enkelt inte. Tvärtom – hen börjar tänka och uppföra sig enligt det hen gör och brukar göra, enligt sin vana.
Laura Rauhalas humanistiska människobild har tre dimensioner: kropp, medvetande och situation, ”som med inbördes interaktion förklarar individens uppförande: vad händer i hens kropp och medvetande och hurudan är situationen hen lever i.”
Människorna växer upp olika både vad gäller kroppen och medvetandet. Därför erfar vi också en objektivt sett samma situation på olika sätt. I samma situation har vi olika bakgrund, vanor, rädslor och ambitioner.
Det lönar sig för var och en att tänka på hur man har blivit sig själv. Det minskar både onödig överlägsenhet och fåfänga eller lönlöst mindervärdeskomplex. Själviakttagelse hjälper oss att förstå hur vår levnadshistoria, samhället och kulturklimatet har byggt upp oss. Även i juridiken säger man att man måste åtlyda lag och landets praxis.
Jag tror att jag har blivit mig själv så här: Jag föddes till en vanlig arbetarfamilj i Åbo under krigsåren som enda barn. Min mamma var synskadad hela sitt liv och kunde inte läsa en normal bok- eller tidningstext. Min pappa var ett barn utom äktenskapet, och han fick inte utbilda sig enligt sina förmågor såsom jag fick göra.
Kanske mina föräldrars livsfärd styrde mitt intresse redan i skolan och därefter vid universiteten till humanistiska läroämnen: språk, beteendevetenskap och filosofi. Och hem till oss kom alltid både Turun Sanomat och Turun Päivälehti. Pappan min lärde mig med konkreta exempel att man kunde berätta om en och samma händelse från olika synvinklar.
Min mammas modersmål var svenska och jag har och har haft kära släktingar boende i vårt västra grannland. Jag tycker att de är alla vidsynta, hjärtliga och civiliserade. Därför försvarar jag svenskans ställning i Finland.
Jag har haft två långvariga arbetsplatser. Först var jag föreståndare i ett specialbarnhem där vi försökte hjälpa och försvara pojkar i pubertetsålder. De hade gått vilse på asociala vägar. Och som vuxenutbildare i samhälleliga ämnen försökte jag lära arbetarna och deras förtroendemän, alltså dem som i arbetsförhållandet är i svagare ställning, försvara sina sociala och ekonomiska människorätter.
Jag har spelat basket över sextio år. I ett lagspel lär man sig samarbetets betydelse. Filosofen och författaren Albert Camus skriver att det mesta av moral och plikter har han lärt sig från fotboll. Att spela enmannaspel, att anse sig själv bättre eller viktigare än de andra passar inte i lagspel, i arbetslivet eller i familjen. Ingenstans.
Jag hoppas att samspelet blir en vana, en andra, ja kanske en första natur och landets praxis.
Leo Lindstedt
Skribenten är nästan eller redan en åldring
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.