Välfärdsområden och ordnandet av hälsovårdstjänster
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Om en månad hålls Finlands första välfärdsområdesval där man väljer välfärdsområdesfullmäktige för välfärdsområdena. Valdeltagandet förmodas bli lågt. Detta har man svårt att förstå, då välfärdsområdena, som fr.o.m. 1.1.2023 kommer att besluta om mycket centrala frågor, att ordna social- och hälsovården och organisera räddningsväsendet, dvs. mycket viktiga funktioner, som berör oss alla.
Många valkandidater har tagit upp egen läkare-, läkare-skötare- eller eget team-modellen. Detta ser jag också som ett mål värt att sträva till. Som en vd och chefsläkare på Åbolands sjukhus tog jag i flera sammanhang fram begreppet en förstärkt frontlinje, dvs. en trovärdig förstärkning av primärhälsovården.
För att kunna förverkliga detta, behövs det enligt min mening en modell, där behoven av de vanligaste folksjukdomarna och de mest sårbara grupperna, t.ex. åldringarna, barnen och de psykiatri sjuka beaktas genom att kombinera specialsjukvårdens kunnande i frontlinjen på så sätt att sakkunniga i primärhälsovården och i specialsjukvården i dessa centrala, ur folkhälsovårdens synvinkel viktiga sjukdomsgrupper kan arbeta gemensamt i tätt samarbete.
Samtidigt bör man se till att jämbördig bedömning av vårdbehovet och tillgänglighet till vården förverkligas. Dessa principer bör beaktas även ur den språkliga jämbördighetens synvinkel.
Jag hann i mitt arbete i årtionden märka, att fast det inte fanns några direkta motsättningar, var det på ett praktiskt plan lätt att glömma bort den svenskspråkiga minoritetens jämbördiga rättigheter. Det finns en betydande svenskspråkig minoritet i Egentliga Finland.
De politiska beslutsfattarna i det blivande välfärdsområdet måste komma ihåg även denna minoritets behov.
Den mest fungerande modellen skulle vara en helt tvåspråkig enhet på Åbolands sjukhus. Denna enhet skulle ansvara för helt tvåspråkig service på ovannämnt sätt i hela Åboland och samtidigt skulle den garantera denna service i hela Egentliga Finlands välfärdsområde.
Enligt min vision bör denna enhet utom sedvanliga primärhälsovårdstjänster även innebära de vanligaste specialsjukvårdstjänsterna på grundnivå särskilt för de mest sårbara grupperna. Denna enhet skulle ha bredare axlar och den bästa sakkunskapen att också sörja för närservice i Pargas och på Kimitoön.
Jag hann i mitt arbete, som innebar också direktionsarbetet, lära mig känna Niklas Guseff som en aktiv medlem i direktionen, som hade förnuftiga synpunkter och konstruktiva förslag. Han har grundlig kännedom om hälsovården i Egentliga Finland även som en medlem i Egentliga Finlands sjukvårdsdistrikts styrelse. Jag har förtroende för Niklas Guseffs möjligheter att inverka för en jämbördig och fungerande modell för välfärdstjänsterna för både åbolänningarna och den svenskspråkiga minoriteten i Egentliga Finland.
Vet inte hur Nina Slderlund läst och tolkat insändaren, men enligt mig är denna mening rätt så entydig:
”Denna enhet skulle ha bredare axlar och den bästa sakkunskapen att också sörja för närservice i Pargas och på Kimitoön.”
Denna enhet skulle alltså komma att ha verksamhetspunkter också i Pargas och på Kimitoön, vilka skulle producera närservice på dessa orter. För att uppnå bästa möjliga synergieffekter och tillräckligt breda axlar skulle ändå verksamheten koordineras från enheten i Åbo,
Menas här att Åbolands borde erbjuda närservice åt skärgårdsbor i framtiden? Då har vi nog helt olika uppfattningar om vad närservice är. Jag stöder varmt tanken på att Åbolands får en mycket central roll i framtidens välfärdsområde med tanke på servicen på svenska, men med tanke på de tidsmässigt långa och besvärliga avstånden i skärgården (både i öst och väst) MåSTE det också finnas möjlighet till grundläggande service på mycket närmare håll, kompletterad med digitala och mobila tjänster.