Förflytta dig till innehållet

Välfärd på två språk

Åbo Underrättelsers logo

Välfärdsområdet. Tom Simola anklagar mig i sin ledare (ÅU 5.3.) för likgiltighet mot kunskaper i svenska.

Därför känner jag mig nu tvungen att berätta vad jag försökt göra för ett tvåspråkigt välfärdsområde.

Då språkkraven började diskuteras var jag genast i kontakt med Nina Söderlund (VF), Åsa Gustafsson (SFP) och Kaija Hartiala (Saml) för jag vet att vi alla verkligen vill ha ett fungerande tvåspråkigt välfärdsområde.

Samtidigt pågick förhandlingarna mellan gruppledarna och jag visste hela tiden vad som överhuvudtaget var realistiskt att nå i dessa förhandlingar.

Då föreslog jag en kompromiss som alla partier skulle kunna enas om, eftersom den sämsta möjliga början för ett tvåspråkigt välfärdsområde är en språkstrid, som får majoriteten att rösta emot svenskan. Nu gick det just så illa.

Det finns två sätt att göra politik på. Det ena är att försöka nå ett så bra slutresultat som möjligt, utan att tänka på hur man själv ska få poäng av väljarna. Det andra är att visa sig så principfast som möjligt och skälla ut de andra beslutsfattarna.

Ofta använder sig unga oerfarna politiker av denna senare modell och jag har själv med åren lärt mig att uppskatta kompromissernas väg. Jag har varit med om faktiskt obehagliga kamper för svenskan under åren och upplevt många bakslag. Det jag lärt mig är att framgångsrik politik bygger på samarbete och kompromisser med förståelse för de andras synpunkter.

Nu valde SFP:s fullmäktigegrupp att spika fast sin ståndpunkt och sedan gick det inte längre att söka en kompromiss på riktigt.

Det jag föreslog var att om den blivande välfärdsområdeschefen inte färdigt kan bra både finska och svenska skulle hen förbinda sig att träna det andra inhemska språket, så att hen inom ett år efter valet kan påvisa god kunskap i att diskutera både på finska och svenska.

I detta sammanhang erbjöd jag att vi svenskspråkiga styrelsemedlemmar (Nina Söderlund, Niklas Guseff och jag) kunde förbinda oss att tala svenska med den nya chefen tills hen nått den önskade nivån.

Jag kommer ännu i styrelsen att försöka föra fram denna tanke. Men det är nu mycket svårare då alla redan tvingats rösta i fullmäktige om språkkraven, trots att majoriteten i förhandlingarna kommit överens om att det skulle vara styrelsen som skulle definiera dessa villkor.

Då SFP och ÅU:s Simola dessutom skällt ut de andra partierna offentligt är möjligheterna till en välvillig kompromiss sämre.

Orsaken till att man inte vill kräva goda svenska skriftliga och muntliga färdigheter är att de flesta är oroliga för hur vi ska få en verkligt bra ledare för det nya välfärdsområdet.

Man måste söka tjänsten offentligt vilket skrämmer bort potentiella sökande och om språkkraven därtill känns skrämmande faller ännu flera bort, då de inte hinner få upp sina kunskaper i svenska tillräckligt snabbt för denna process.

Det att man kan svenska är tyvärr ingen garanti för att man är en bra ledare.

Det är stor brist på social- och hälsovårdspersonal med goda kunskaper i svenska. I den nyinvalda gröna områdesfullmäktigegruppen har vi diskuterat möjligheter till större språktillägg på lönerna och bättre möjligheter för personalen att förbättra sin svenska.

I mitt första tal i områdesfullmäktige föreslog jag att det i varje nämnd alltid skulle finnas någon från nationalspråksnämnden med och att hen skulle ha rätt att uttala sig.

På så sätt skulle den svenskspråkiga synvinkeln finnas med i alla diskussioner och inte kunna glömmas bort. Om vi tvåspråkiga spelar våra kort väl kan detta ännu vara möjligt.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter