Vad ska vi tro om USA?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Ack vad brustet det amerikanska samhället är. Girighet, obildning och extrem individualism florerar. Ingen verkar på riktigt ta ansvar för folkets väl.
För fyra år sedan blev en skojare vald till president. Trots ymniga bevis på hans ohederlighet fick han i år nästan hälften av rösterna igen.
Hade inte coronapandemin skett skulle presidenten säkerligen ha blivit omvald.
Det visar sig att en separering har varit på gång i tiotals år. På kusterna och i storstäderna hittar man de progressiva och utbildade, överallt annars de konservativa och lägre utbildade.
Modernisterna kallas metro och traditionalisterna retro, partimässigt demokrater respektive republikaner.
I republikanernas läger återfinns också många av de allra mest välbärgade som trots hög utbildning och urbant leverne är ärkekonservativa. Bägge grupperingarna känner sig förrådda av den andra.
Befolkningen står kluven och äcklad.
Man är oroad antingen för att samhället blir för slätstruket eller att det blir för ojämlikt. De mest konservativa bävar för socialism, de mest progressiva för anarki.
Gemensamt har de kanske bara misstron mot varandra. Och individualismen förstås.
Det blir då lätt att tro att detta är början på slutet. USA har varit stormakt i omkring hundra år.
Romarriket tog mycket längre på sig att förfalla, men kanske USA kan göra det fortare? ”Easy come, easy go”. Lätt fånget, lätt förgånget.
Riktigt så dramatiskt är det troligen ändå inte. Eller kanske det är just dramatiskt det är, men inte tragiskt. USA är känt för sina konvulsioner.
Man missköter någonting så grundligt att en katastrof nästan uppstår. Just när det skall barka åt helvetet enas man och hittar ett nytt uppsving. Vi såg det i rymdkapplöpningen för 60 år sedan. Vi ser det i affärslivets bubblor som uppstår i Silicon Valley.
”When the going gets tough, the tough get going”. När nöden är som störst är hjälpen som närmast.
Också om vi inte ännu kan veta hur de närmaste åren kommer att te sig ska vi inte bli förvånade om USA repar sig anmärkningsvärt snabbt.
Av alla resurser landet besitter är tiden den råvara man vill slösa med allra minst. Förnyelsekraften är stor.
Det finns alltid en vilja att pröva något nytt, och man fattar sitt beslut hellre i dag än i morgon.
Med uppsvingen kommer också hjältehistorierna, något amerikanerna vurmar för alldeles särskilt.
Om vi i Norden tror på julgubben som kommer med gåvor och rättvisa så tror man i USA på Stålmannen som har utomjordiska krafter att lösa problem och slå ner det onda.
De amerikanska hjältarna kommer från oanade håll och vinner mot alla odds. Ju svårare odds, desto större blir hjälten när man väl lyckas.
I verkligheten är det så att amerikanerna är bra på teamwork. Man underkastar sig regler och jobbar gärna tillsammans för att uppnå ett högre mål.
Man väljer också ut en särskild person att bli galjonsfigur och hjälte. Det är en form av kollektiv individualism blandad med barnslig
romantik.
I USA söker man inte svaren i tusen år av historia utan i tusen år av framtida framgång. Landet styrs av drömmar om något bättre.
På vägen mot drömmarnas land är det acceptabelt att bryta ner och förstöra. Man tycker sig kunna leva en tid med en president som saknar ideal och hederlighet.
Det är okej att utmana traditioner och institutioner. Man vill att det skall finnas hjältar för då får man drömma om att själv en dag bli hjälte.
Jag borde vara enbart nöjd och tacksam. För över femtio år sedan fick jag ett stipendiumför att studera vid Stanford University, mitt i Silicon Valley, där Mårten Mickos skriver sitt kåseri. Året gav en slutexamen, som sedan dess har öppnat alla dörrar för mig. Men när jag blivit tillfrågad, har jag känt mig tvungen att svara att mitt studieresultat var det MINST viktiga av fyra följder av året i Kalifornien. Det tredje viktigaste var blotta faktum att jag bott ett år i USA – sådan klang hade Amerika på den tiden. Den nästviktigaste följden var språkkunskapen – sedan dess har jag skrivit rapporter, hållit föredrag och handhaft förhandlingar på engelska. Men det viktigaste resultatet var att jag tillägnade mig den amerikanska ”can do”-attityden: INGEN situation är så vidrig att jag ingenting kan göra för att förbättra den. Tyvärr måste jag nu medge att republikanerna väcker hos mig en känsla som jag inte visste om att kunde drabba mig – förakt.