Förflytta dig till innehållet

Vad ska man riktigt tro om kriget i Ukraina?

man med glasögon ler in mot kameran

Verkligheten är obegripligare än dikten. Och dikter har jag tyvärr aldrig begripit mig på, måhända med undantag för vissa fosterländska poem och så snapsvisor, förstås.

Det är givetvis verkligheten i Ukraina och Ryssland jag åsyftar.

Lite förenklat sagt visar Ukraina fler exempel på mänsklig godhet, styrka och uthållighet än jag kunnat föreställa mig, medan Ryssland överraskar inte bara rörande ondska, utan framför allt vad beträffar undergivenhet, enfald, önsketänkande och godtrogenhet. 

Men låt oss ta avstamp i likheterna, inte i olikheterna.

Det finns mycket gemensamt i det ukrainska och det ryska.

Riktigt precis allting var inte galet i Sovjet; det fanns fina filmer, man konsumerade inte i onödan, man var mer klassiskt bildad i litteratur och musik än i väst, man var bättre på schack och matematik.

Lika lite som det är klokt att utdöma precis allting i DDR som enbart ondskefullt, är det att begå samma misstag rörande Sovjet. 

Och utan att förstå hur människan påverkas av att leva i en diktatur kan man inte heller fatta hur man reagerar i dagens Ukraina (som för drygt trettio år sedan hörde till Sovjet) eller Ryssland (som aldrig blivit en riktig demokrati).

Att onyanserat utdöma alla tyskar 1933-45 som onda galningar hjälper oss ingen vart.

Diktaturer befolkas av människor som du och jag. Det är inte heller en speciell sorts människor som råkar ut för krig, utan helt vanligt folk.

Vi i Finland har besparats ödet att leva under en diktatur sedan vi blev självständiga, och vårt lands historia var även före det relativt starkt präglad av frihet, liberalism och folkbildning.

Krig har vi dock råkat ut för, men med vissa undantag kring 1918 har våra förfäder nästan alltid kämpat för vad vi än idag kan se som goda, ärbara syften.

Och vi måste gå tillbaka hela trehundra år till Stora ofreden för att hitta grymheter som påminner om vad ryssen gör i dagens Ukraina. Ja, här har det gått till likadant, men det är väldigt länge sedan.

Folkminnet är därmed helt annorlunda. I Ukraina är det inte långt till Stalins påtvingade hungersnöd, Holodomor.

Och omfattningen av den sovjetryska hjärntvätten – ”ukrainsk kultur finns egentligen inte och Ukraina är inget riktigt land” – har den bildade ukrainska allmänheten börjat genomskåda och rannsaka först efter 24.2.2022.

Då jag för två år sedan lärde känna min sons mor och frågade vilka ukrainska författare jag skulle läsa, menade hon att inte ens Taras Sjevtjenko är mycket att hänga i julgranen. 

Nu är det annat ljud i hennes skälla, och hela Ukraina återupptäcker stolt sin undertryckta kultur och av Ryssland oberoende historia.

Det är som om vi först nu skulle börja tycka att Runeberg egentligen inte alls var så pjåkig, att det var tufft att Fänrik Stål vågade stå upp mot ryssen, att vi har en egen, stolt historia.

I ett mardrömsscenario där Finland blivit en del av Sovjetryssland hade Pusjkin varit vår nationalskald, och först nu hade vi märkt att han var bland de första som vävde antisvenska och antivästliga proryska trådar, när man tittar närmare på hans onekligen vackra dikter.

Det är i det ljuset vi måste betrakta Ukrainas hjältedåd och Rysslands godtycke.

I Ukraina återspeglas Vinterkrigets anda; i Ryssland århundraden av den livegenskap som strängt taget aldrig upphört.

De ryska folkmassorna är vana vid att vara kuvade, och den bildade ryska allmänheten är ovan att tänka självständigt.

Det har undgått ryssarna att Ukraina sedan Sovjetunionens sönderfall smakat på frihet och fattat tycke för den.

Det här har en avgörande betydelse för krigets utgång.

Visst fick Finland materiell hjälp av Sverige i vinterkriget, visst fick vi omfattande militärt och civilt stöd av Tyskland i fortsättningskriget.

Våra största resurser var ändå vår obändiga vilja till frihet, vår västerländska kultur och vår rättskänsla, vilka resulterade i en oanad stridsmoral.

Detsamma ser vi idag i Ukraina.

Därför tror jag på en ljus framtid för Ukraina.

Volja abo smert, friheten eller döden! Ukrainarna fruktar inte döden eller bristen på mat, värme och el så mycket som de fruktar en framtid under det ryska oket.

Det har Zelenskij sagt, och det må låta poetiskt, men så mycket diktning förstår också jag.  

Läs fler kolumner av Kaj Arnö här

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter