Vad är tid? Det funderar Riko Eklundh på i en betraktelse skriven på Sandholm, Nagu
Dessa absurda och historiska coronaår 2020–21 har jag många gånger återkommit till funderingar kring begreppet tid. Vad är tid?
Då coronapandemin även nådde vårt land i mars ifjol flyttade jag helt ut till mitt andra hem på Sandholm i Nagu yttre skärgård. Där i Westergårds Lillstuga kom jag sedan att spendera hela resten av våren. Då juni började kändes det som om att det var dags att börja jobba på allvar igen, men semestern tog vid och jag stannade kvar på Sandholm. Så löpte månaderna och vips var det höst och teatrarna kunde tillfälligt öppna för att bara lite senare vara tvungna att stänga igen.
Kulturbranschen har behandlats orättvist och framförallt frilansarna har drabbats hårt. Men det är en annan diskussion. I skrivande stund har mars månad redan passerat och jag funderar på vart hela året tog vägen?
I början av coronatiden kröp tiden fram men efter ett par månader kändes plötsligt en hel vecka som endast en dag. Vad styr vårt tidsbegrepp och vad är det som påverkar vår känsla av att tiden går långsamt versus snabbt?
En så overklig, obehaglig och även absurd tid vi genomlever kan man inte fullt analysera förrän efteråt. Vi kan se ljus i tunneln och förhoppningsvis är redan senare delen av sommaren någorlunda normal. Nu lever vi ännu mitt i pandemin och tidsbegreppet varierar från vecka till vecka, ömsom känns det som om dagarna går med snigelfart och ömsom hinner man knappt vakna och så är dagen förbi.
Jag har vistats i Sandholms arkipelagen ända sen jag var nio år. I början hade mina föräldrar tänkt att vi bara skulle tillbringa några veckor där varje sommar, men de blev så stormförtjusta i ytterskärgården och mänskorna och kulturen där att några veckor blev halva året. Ända sedan 1970-talet har jag vistats därute under alla årstider.
De två första årtiondena därute känns i dag mycket längre än de två senare. Det att tiden går snabbare med åren känns ändå helt naturligt eftersom varje år är kortare i proportion till det levda livet. Då man är tio år är ett år en tiondel av ens liv och nu då till exempel jag är 55, är det 1/55 del av mitt liv. Helt logiskt är det att ett år därmed känns kortare.
Jag har många gånger talat med min pappa Chrisse (f.1926) om saken och han återkommer till tidsbegreppet, hur t.ex 1800-talets början känns närmare ju äldre han blir. Det är paradoxalt då han på tidsaxeln befinner sig längre ifrån, men han ser hur nära 1800-talet han befann sig då han föddes, det känns alltså närmare trots att avståndet från idag är längre.
På samma sätt upplever jag själv att andra världskriget känns närmare ju äldre jag blir. Då jag var barn kändes kriget avlägset och nu då det gått några årtionden känns kriget mycket närmare trots att avståndet i år är längre. Mycket närvarande blir krigstiden tack vare återkommande diskussioner med min far, som var tretton år då kriget bröt ut.
För några år sen inledde jag ett ännu ofullbordat dokumentärfilmsprojekt där jag intervjuade ett antal gamla släktingar. Jag ställde bl.a frågan i rubriken till dem, vad är tid?
Det äldsta intervjuobjektet var pappas kusin Maja Aminoff, 102 år. Bara att se ett över hundraårigt ansikte fundera över frågan var ett slags svar i sig. Efter att ha funderat en lång stund sa hon: ”Det finns egentligen ingen tid, det har vi människor bara hittat på”.
Jag har haft glädjen att i mitt liv känna många äldre personer och jag har alltid uppskattat att ha vänner och bekanta i olika åldrar. Alfred Lundström, ”Grefven af Sandholm”, som jag på ett överraskande sätt fick ärva 1994 blev 88 år, en hög ålder.
Hans gamla klasskamrat från Nötö folkskola Sandholms Astrid från Östergård, var född samma år som Alfred, 1906. Hon dog 2012. Hon blev nästan 107 år gammal. Allt är relativt, Alfred blev gammal men Astrid levde nästan 20 år längre.
I ett människoliv är 100 år få förunnat. 100 år innebär ett långt liv, en lång tid. Men i världsalltet är ett 100-årigt människoliv kort som en utandning, som en suck. Men en suck så betydelsefull, en livets suck värd att leva.
Hellre: ”Grefven II af Sandholm” för att bevara minnet av den ursprungliga ”grefven”.