"Vad är det egentligen som ligger bakom turbulensen vi ser i många EU-länder just nu?"
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
I tisdags samlades några tiotals demonstranter i gula västar framför huvudtrappan till riksdagen, som hade inlett slutspurten med höstens budgetbehandling.
Det blev lite oklart vad västfolket ville, men volymen i megafonen var hög.
Och tankarna gick såklart till den senaste tidens oroligheter i Frankrike, där den gula västen blivit varumärket för denna senaste upplaga av franska gatuparlament.
Börjar man granska land för land i EU och noterar turbulens, sprickor, navelskåderi och populism börjar listan bli ganska lång.
Vi har en krackelerande union.
Kedjan är alltid lika stark som dess svagaste länk.
Frågan är hur många de svaga länkarna hinner bli?
Italien övertrasserar sina offentliga resurser och bäddar för en självförvållad rävsax.
I Tyskland är en vingklippt Merkel på väg ut, frågan är bara hur och när?
Polen och Ungern utmanar centrala rättsstatsprinciper, tillika fundament i EU:s värdegrund.
Partier som drivs av nationalism och invandringsfientlighet klarar sig bra också i många andra länder.
Och så förstås Brexit, detta sorgliga monument över det galna med att folkomrösta om komplicerade, polariserande frågor.
Att det därtill finns en del yttre aktörer som med hybridverksamhet och nättrollande försöker manipulera folkopinionen och skapa misstro mot ledarskapet och politiska processer gör inte saken bättre.
Protesterna i Frankrike är såtillvida märkliga att ingen riktigt vet hur de organiseras och av vem.
Det som började med missnöje mot höjda bränslepriser har nu blivit en katalysator för diverse ilska.
Så brukar det i och för sig alltid gå när en nyvald fransk president börjar verkställa de reformer på vilka han med klang och jubel blivit vald.
Frågan är sedan om det är sympatisk lyhördhet eller bottenlös naivitet av presidentstyret att ge efter för dem, som med utomparlamentariska metoder försöker nå sitt mål.
Åtminstone ser det inte särskilt bra ut när presidenten en lördagsmorgon inspekterar glassplitter, ödelagda butikskvarter och omkullvälta bilar i centrala Paris – för att sedan snällt gå med på att frysa bränslepriserna och öka de offentliga utgifterna med tiotals miljarder euro.
Är det en extremt stark eller otillåtet svag president som har råd att göra detta?
Axeln Paris–Berlin har alltid varit viktig i EU.
Det fanns en tid på 1980-talet då denna, personifierad av Mitterand och Kohl, rent av symboliserade enigheten och styrkan i ett Europa, som därtill återfick sina forna konturer efter Berlinmurens fall.
Förväntningarna på en renässans för denna axel, nu med Macron och Merkel, kom dock snabbt på skam.
Bägge har fullt upp med sina inrikespolitiska minfält och speciellt Merkels sits är svår.
Utmanad från både från ytterhöger, vänster och inifrån sitt eget parti avgick hon efter 18 år som CDU-ledare.
Det kommer förresten att ta ett tag innan man utan att stappla lärt sig uttala hela namnet på efterträdaren.
Frågan som naturligtvis gäckar oss är vad som riktigt ligger bakom turbulensen vi ser i många EU-länder just nu.
Så klart finns det inget enkelt svar, ingen enskild förklaring.
Därmed heller ingen enskild lösning.
Turbulensen är av varierande slag – där kanske den gemensamma nämnaren ändå delvis vuxit fram ur populismen, alltså detta med att ge enkla svar på komplicerade frågor.
Men också populismen har ett ursprung.
Roten till många typer av missnöje återfinns ofta bland individer eller grupper, som av olika orsaker hittat sig i samhällets marginaler och tappat tron på de traditionella sätten att driva sin sak.
Utstötning, utanförskap, misslyckad integration av människor från andra länder eller helt enkelt bristande allmänbildning hör till bilden.
I fallet Brexit var en orsak något så ”enkelt” som dålig politisk kommunikation.
En del av mina vänner i Storbritannien hävdar att Stanna kvar-lägret helt enkelt tog förgivet att britterna nog visste hur – och hur mycket – England vunnit på EU-medlemskapet.
Man helt enkelt glömde argumentera, korrigera och replikera då Boris Johnson och Nigel Farage inför folkomröstningen åkte omkring i sina kampanjbussar fulltextade med halvsanningar och direkta lögner.
Så gick det som det gick.
Ett öppet samhälle, som bygger på tanken att politiska processer och beslut växer fram inom ramen för organiserade, överenskomna och förutsägbara mekanismer, är samtidigt extremt sårbart gentemot dem, som jobbar med andra metoder.
Utnyttjar man det öppna samhällets styrkor – öppenheten – på ett fullt lagligt, men ska vi säga gement sätt kan man bevisligen också lyckas splittra och härska.
Då får den som vill minst istället mest.
För snart 24 år sedan då Finland (tillsammans med Sverige och Österrike) blev EU-medlem skedde de till de ljuva tonerna av Europahymnen, i sus och dus efter att ordningen återställts i vår världsdel.
Nu när EU-parlamentsvalet 2019 närmar sig finns det tonvis med högoktanigt politiskt sprängstoff på bordet.
I resolutionen från EU-toppmötet förra veckan varnas för desinformation och hybridverksamhet inför EU-valet och efterlyses gemensamma åtgärder på EU-nivån för att motarbeta detta.
Det är det minsta man kan begära.
Resolutionen tryckes på alla EU-språk.
Lämpligen kunde den också distribueras på ryska och kinesiska.
Jag vill passa på att önska alla ÅU-läsare en avkopplande jul och ett gott nytt år 2019!
Jag anser, att president Macron handlade politiskt klokt genom att stävja det
tilltagande missnöjet och återställa samhällsfreden med vissa eftergifter.
Även vår riksdag avskaffade de furstligt tilltagna anpassningspensionerna trots vissa brandtal om gatuparlament…
Det kan vara nyttigt att ibland se saker och ting ur den vanliga medborgarens synvinkel i stället för att sitta på höga hästar. Det är val om fyra månader..