Utryckning i nödfall
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Vi har varit EU-medlemmar i mer än ett kvartssekel. Det kunde ju ha betytt att vi lärt oss hur det går till, men allt har vi inte tagit till oss. Det senaste exemplet handlar om förordningen om återställande av naturen.
Det var ett synnerligen besvärligt förslag till förordning som kommissionen publicerade på sommaren 2022. Diskussionens vågor hemma i Finland gick höga – men mycket av meningsutbytet var den vanliga idiotdiskussionen där ingendera parten egentligen lyssnade på den andra partens bekymmer.
På naturvårdarsidan var man entusiastisk över kommissionens förslag och bagatelliserade invändningarna om kostnaderna och omfattningen. Bland jordbrukare och skogsägare upplevde man – och inte utan orsak – att kommissionens bedömningar var missriktade och orättvisa. Det har kommissionens ordförande Ursula von der Leyen också medgett – och lovat bot och bättring.
Rent kostnadsmässigt var förslaget besvärligt. För Finlands del skulle kostnaderna per capita varit nästan hundra gånger större än för Tyskland. Det var ett fel i förhållande till proportionalitetskravet. Som vanligt slirade kommissionen också när det gällde närhetsprincipen.
I inledningen till förslaget konstaterar man att biodiversitetsstrategin inte hade gett önskat resultat och att kommissionen därför måste handla nu. Strategin godkändes 2021 och om man inte ett år senare ännu ser resultat kan man knappast se det som ett misslyckande.
Dessutom saknas också en grundlig bedömning om de enskilda medlemsländernas åtgärder. Besvärligt i det sammanhanget är kommissionens sätt att hänvisa till att den sjunkande biodiversiteten har gränsöverskridande egenskaper.
När man betraktar Finland som en ö i EU:s nordöstra utkant finns det inte mycket sakliga belägg för att hävda att den sjunkande biodiversiteten sprider sig från Finlands kuster till andra delar av EU. De största förändringarna i Finlands biodiversitet beror på att jordbruket för ganska länge sedan övergav den traditionella formen av utegång.
Det klassiska exemplet på förändringar handlar i nästan alla inhemska publikationer om tofsmesen. I Finland har den klassificerats som sårbar, i Sverige som livskraftig. Svenska undersökningar visar att tofsmesen i Sverige har hittat alternativa habitat. För Finlands del kunde vi ha nytta av mera forskning och färre rent ideologiska ställningstaganden. Den europeiska fågelkartan visar snarare att fåglarnas artrikedom egentligen ökar eftersom många arter nu flyttar norrut.
Behandlingen i Stora utskottet på senhösten 2022 visade att behandlingen redan hade ideologiserats. Betänkandet har en reservation undertecknad av fem riksdagsledamöter från Sannf.
Restaureringsförordningen var alltså på god väg att bli ett tillhygge i valkampanjen. Den situationen blev inte bättre av att Europeiska folkpartiet (parlamentets största grupp, dit Samlingspartiet hör) beslöt sig för att med alla medel motsätta sig lagförslaget, utan att delta i förhandlingarna.
Det blev en strategisk rikoschett, som sedan ledde vidare till att ordföranden för den nyvalda riksdagens Stora utskott utnyttjade interregnumet mellan den gamla och den nya regeringen till att uppmana Finlands representant i EU att rösta emot rådets utarbetade kompromiss!
På goda grunder kan man anta att det ställningstagandet på förhand hade välsignats av Samlingspartiets ordförande.
Slutresultatet blev att Finland i en synnerligen viktig fråga lämnade sig utanför slutförhandlingarna i rådet. Det var inte klokt. Nu försöker jag inom ramen för parlamentets förhandlingar reparera misstaget.
Jag är inte riktigt säker på att jag klarar av det och jag vet inte om försöka duger.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.