Upptäckter i trädgården och i livet
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Treåringen är på upptäcktsfärd i trädgårdens spirande grönska medan vi räfsar och rensar. Majsolen värmer oväntat skönt, scillorna bugar sig mot varandra.
Jag kastar förväntansfulla blickar mot rabarberstånden, de gröna bladen är i full fart med att veckla ut sig och nå nya höjder. Snart ska jag lystet skörda de första av dem.
”En ekorre!” hörs barnet plötsligt ropa. ”En ekorre simmar där i vattnet!”
Och jo, där i poolen som väntar på en ny badsäsong ser vi nu alla en ekorre.
Men den simmar tyvärr inte i det grunda vattnet som finns där just nu. Den har drunknat.
Barnaivern är stor, nu ska ekorren snabbt räddas så att den kan bli frisk. Vi pratar om att man inte alltid kan räddas, ekorren har slutat andas.
Den kan inte mera leka och hoppa och äta och klättra fast vi tar upp den ur vattnet. Håven kommer fram, vi lyfter upp den våta lilla varelsen och begrundar situationen.
Med en treårings patos nästan ropar barnet nu med stora bokstäver att ekorren är död, ordet upprepas många gånger i en blandning av upprördhet och nyfikenhet.
Vad jag vet är det här vår nyfikna treårings första möte med döden. Hon har inte ännu hunnit begrava småfåglar eller sorkar, inte heller uppleva att någon kär människa dör.
Jag skulle så vilja veta hur hon tänker, vad hon känner! Hur greppar hon för första gången den darrande tanken på att allt liv inte är evigt?
Jag tror att både små och stora skulle må bra av prata mera om döden, som en del av vardagen utan större dramatik.
Samtal om döden då storebröderna var i samma ålder dyker upp i minnet. De stunderna gav ofta också mig mycket att fundera vidare på.
Medan majsolen sjunker mot horisonten pratar vi om att hon inte får leka ensam vid poolen, nu på ett annat sätt än tidigare. Om hon ensam trillar i kan det gå som för ekorren.
”Men jag kan inte dö” säger hon med självklarhetens stadiga röst, ”mina ögon kan inte gå fast”.
Käraste barn, jag vill bara krama dig just där och då. Jag blir så lycklig över dig och din livstörst, jag fascineras av din barnakänsla av odödlighet.
Hur länge ska du få ha den kvar? Skelett är du redan fascinerad av, när ska du drabbas djupare av döden antingen i tankevärlden eller i din vardag?
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.