Upphittat!
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
En valborgsmässoafton under studietiden på 1990-talet tappade jag min plånbok.
Händelsen var inte anmärkningsvärd i sig, men jag minns för alltid den syn som mötte mig när jag följande vardag besökte hittegodsbyrån i hopp om att den skulle ha landat där.
Byrån låg vid den tiden på huvudpolisstationen och bakom disken låg tiotals studentmössor i rad. På hylla efter hylla – en del nya och skinande rena, andra gamla och nötta. Min plånbok fanns inte där, men det var en tröst i bedrövelsen att få bekräftat att jag inte var den enda som varit slarvig under Valborg.
En heltäckande förteckning över allt jag tappat under årens lopp låter sig inte göras, det må räcka med att fastställa att listan toppas av plånböcker, smycken, böcker och kläder. Vantar, mössor och halsdukar är närmast att betrakta som en säsongsvara som måste fyllas på inför varje vinter. Ja, hela väskor har glömts kvar på bussar, tåg och flyg.
Den slarvigt lagda har lätt för att känna empati med dem som i gamla tidningar efterlyser borttappade ägodelar, vanligtvis under rubrikerna ”Förlorat” eller ”Bortkommet”. Det handlar om pengar, accessoarer, glasögon – och slående ofta om ”kära minnesföremål” som ringar, halsband och broscher.
År 1937 efterlyser en student ett granatarmband som troligen tappats på gatan utanför Kåren efter Kemistbalen. Den festen måste ha varit en av de första i byggnaden som stod färdig 1936.
Ibland är informationen om det försvunna föremålet specifik, som när en vicehäradshövding på Ömsesidiga Försäkringsanstalten Sampo efterlyser Finlands Svenska Kontorsmannaförbunds förtjänstmärke i guld som tappats på vägen från Västra strandgatan 9 till Societetshuset vid Aurabron.
De som efterlyser föremål vädjar vanligt till upphittarens höga moral och goda samvete genom att be den ”godhetsfulla” eller ”redliga” upphittaren ta kontakt.
Initiativ togs också från upphittarnas håll, vilket annonser som införts i tidningarna under rubriken ”Upphittat” visar.
Annonsören kunde vara en privatperson, den som hittat föremålet, men det var också vanligt att särskilda affärer tog på sig rollen som en slags lokal hittegodsbyrå dit människor visste att leverera upphittade föremål. Affären skötte om annonserandet och ägaren kunde återfå sin ägodel mot erläggande av annonsavgiften eller en moderat hittelön.
Annonser om borttappade och upphittade föremål belyser också det relativa i värdet på materiella ting.
Det emotionella värdet är ingalunda alltid det centrala – ofta handlar det likväl om begränsade ekonomiska resurser. Få skulle idag efterlysa en försvunnen handske eller halsduk, men i en tid då överflödig konsumtion inte var en självklarhet var varje ägodel av betydelse.
En otippad konsekvens av slarvet är att det överraskande ofta ger upphov till lyckosamma återföreningar.
Nästan lika fantastiska som berättelserna om hur mina saker försvunnit är historierna om hur jag hittat dem åter. En vante som varit spårlöst försvunnen i månader uppenbarar sig då jag rotar under framsätet i tränarkollegans dit min mobiltelefon glidit ner.
En (!) innespelsko som jag lämnat på Pargasbussen plockar en bekant i samma buss på väg till Sverige med sig och lämnar vid infodisken i Viking Lines terminal efter att ha informerat mig.
En väska, innehållande bland annat dator, mobil och plånbok, glöms kvar på ett flygplan på Arlanda under en arbetsresa och glider ett par timmar senare i ensamt majestät in i en tom terminal på bandet för specialbagage.
Och en bok som någon uppmärksam har placerat på en skräpkorg nära mitt hem plockar jag tacksamt med mig på vägen från jobbet.
Erfarenheterna har också stärkt min tro på att de flesta människor i grunden är ärliga och hyser goda avsikter.
En gång hittade en okänd person på Åbo salutorg ett USB-minne som innehöll endast en Power Point-presentation – utan namn men med några bilder och Åbo Akademis logo.
Upphittaren kontaktade den enda personen hen kände med anknytning till Åbo Akademi – som visade sig vara min kollega som tack vare bilderna genast kunde knyta minnet till mig.
En gång i ungdomen glömde jag en plånbok med en stor penningsumma i en telefonkiosk på Helsingfors järnvägsstation sent en lördag kväll. Efter ett samtal till mina föräldrar följande morgon kunde den följande plockas upp på Hvitträsk i Kyrkslätt med alla pengarna i behåll.
En annan plånbok, som innehöll en halv reskassa, låg en hel dag orörd kvar på ett postkontor i New York.
Plånboken som försvann den där valborgsmässoaftonen på 1990-talet återfanns inte på hittegodsbyrån, men också den kom sent omsider fram.
Följande höst letade en bekant efter sin plånbok som hen misstänkte sig ha glömt kvar i en klubblokal på Biskopsgatan. Plånboken i fråga fanns inte där, men det fanns däremot min.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.