Upphandlingens fällor
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Vi har en lång rad med exempel på att den offentliga upphandlingen inte alltid fungerar.
Ibland beror det på att kommunens beslutsfattare och tjänstemän inte riktigt har funderat efter, när upphandlingens villkor har ritats upp. Man kan till exempel inte riktigt lägga upp geografiska gränser eftersom ord som närodlad inte är speciellt tydligt definierade Men man kan lägga till krav på att den ena eller den andra produkten inte ska få innehålla namngivna konserveringsmedel.
Det begränsar i praktiken det område inom vilket produkten transporteras och skapar därmed ett någorlunda begränsat geografiskt område.
När det gäller upphandlingen av tjänster blir det ännu mera besvärligt. Tjänsternas kvalitet är ofta svåra att beskriva och ibland ännu svårare att övervaka.
Just den frågan har vi inom sektorn för människor med funktionsnedsättningar tampats med ett antal gånger.
Där finns dessutom ytterligare en allvarlig begränsning. Vem är det som berörs av upphandlingen, och har dessa ”upphandlingens offer” egentligen någon möjlighet att påverka de beslut som berör dem och bedöma den upphandlade tjänstens kvalitet?
I fråga om människor med funktionsnedsättning har vi hela tiden krävt att sektorn inte skall utsättas för upphandlingens risker. Upphandlingslagen högaktar inte deras beslutsrätt och det visar inte den respekt vi i den mänskliga jämlikhetens namn borde visa dem.
Vår nya debatt om bristerna i åldringsvården pekar på samma moraliska dilemma.
Allt vi vet, antyder att många äldre människor i praktiken är fråntagna alla fungerande möjligheter att resa sig upp mot de redovisade bristerna. Hur ska de kunna se om det i arbetslistan finns fantomvårdare?
De senaste årtiondenas flyttningsrörelser har inte heller gjort det lättare. Det som en gång var en välbefolkad del av landet med en stabil befolkningspyramid har av flyttningsrörelser förvandlats till någonting som mera påminner om en upp-och-nervänd pyramid i en lika upp-och-nervänd värld. Det gör vården av alla utsatta grupper synnerligen svår.
När verkligheten dessutom entydigt visar att företagen ibland på ett synnerligen besvärligt sätt har fuskat och medvetet vilselett både uppdragsgivare och klienter är det kanske dags att sätta ner foten.
Under ett snabbt besök hemma kunde jag i tv-nyheterna följa de lätt skenheliga försäkringarna på Ständerhusets trappa. Plötsligt är alla överens om att verksamheten har varit dålig, moraliskt och praktiskt undermålig, men att hädanefter ska allting blir bättre.
I min öron lät det som barn ertappade med att stjäla grannens äpplen: de här ska vi aldrig göra om och vi är hemskt ledsna över att vi gjorde det och vi ber tusen gången om förlåtelse (bara ni inte skvallrar till mamma och pappa).
Om det i den överenskommelsen inte fanns en enda mening om vad som sker när det nästa gång uppdagas en försummelse eller en avsiktlig urvattning av ganska svaga kvalitetskrav, framstår hela skådespelet mest som en övning i hur man inför ett riksdagsval sopar en besvärlig fråga under mattan.
Nils Torvalds
Skribenten är ledamot av Europaparlamentet (SFP)
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.