Ung och radikal

Gallupmätningar av partisympatier speglar hela väljarkåren, ung till gammal. Mäter läget här och nu.

Men vad om man saxar ut bara unga väljare, de som kommer att rösta i fler val än vi andra? Då talar vi framtidens maktstrukturer. Fårorna för politikens riktningar.

Helsingin Sanomat (18.7) berättar vad 18–24-åringar ansåg i juni–juli. Resultatet följer trenden i Ungdomsbarometern (2023) och Riksdagsvalsundersökningen från samma år: polariseringen på höger-vänster-axeln tilltar. Aningen eller gäller. Eller ”vet ej”. Mitten läcker åt bägge hållen.

Iögonfallande i HS-mätningen är att vänsterförbundet fick ett stöd på 23,7 procent bland unga. VF:s rikssiffra är cirka tio procent. Pejlingen gjordes strax efter EU-valet och är väl åtminstone delvis ”Li Andersson-effektens” eftersvall. Men ändå.

Sannfinländarna fick knappt 18 procent bland unga, även det mer än SF:s siffra överlag. Mittenpartierna Centern och SFP fick totalt (!) bara 8,3 procent. Och Gröna, som brukar kittla unga, fick bara drygt 11. Siffrorna för SDP och Samlingspartiet valde HS att inte publicera.

Så nånting händer nu. Har redan hänt. Av betydelse för den framtid där – förenklat uttryckt – förstagångsväljare på ytterkanterna börjar ta för sig av det som traditionella sistagångsväljare oundvikligen lämnar efter sig: röstandelar och makt.

Trenden ses även i andra länder: nationalism och populism lockar särskilt yngre lågutbildade män, som köper vulgärargumenten mot invandring. Motreaktionerna frodas bland urbana utbildade kvinnor, som lutar vänsterut.

En drivfjäder heter klimatet. Även regeringar som skär i sociala förmåner, u-biståndet eller höjer pensionsåldern kan mobilisera unga – ideologiskt.

Men: bara bubblande politiska hormoner förändrar ingenting. Man måste rösta också. I val.

Jo, unga har väl alltid varit radikalare än föräldrarna. Som unga. När man blivit småbarnsfamilj och parkerar farmartoyotan framför radhuset med trampolin och labrador har radikalismen skiftat till pragmatism: vem stöder min vardag, dagis, närskola på vårt språk?

Att ta hand om åldrande föräldrar känns viktigare än att ligga i klimatspagat på asfalten och bli bortburen mot blåljusen.

Allt har sin tid, alltså.

Ändå skall vi inte vifta bort näringen, jordmånen för dagens radikalism. Man frågar sig i vilken historiska kontext ytterhöger- och vänsterunga gör sina vägval? I östra Tyskland – det tidigare DDR – är det neonazistiska, också putinistiskt flirtande partiet AfD nu störst bland unga. Detta i landet, som för bara 80 år sedan praktiserade förintelse och sen delades av en stalinistisk järnridå. Historiska fakta lär borde inte gå att misstolka.

Och hur tänker de vänsteranarkister som i demonstrationer och på festivaler klär sig i CCCP- och DDR-tröjor eller kepsar med hammaren och skäran – som om symbolerna för totalitarism och folkförtryck skulle vara retronostagiska snuttefiltar att gosa med? Ta antalet dödsoffer som mätare och världskommunismens saldo blir svartare än någon annan ideologis.

Inte desto mindre: polariseringen bland unga är ett faktum som Politiken måste förhålla sig till. Arbetsgrupper och politiskt fikonspråk står sig slätt då de ungas idékatapulter är virtuella, snabba, smarta och immuna mot ord som ”anpassningsåtgärder” och ”realpolitik”. Oönskat missbrukade för trollande och desinformation blir de därtill farliga – för alla.

Såklart kan inte dagens ungaktivism anklagas för sovjetkommunismens elände eller att vara brunskjortornas reinkarnation. Men matjorden för sund aktivism har också förr övergödslats och slutligen kontaminerats av historielöshet, aningslöshet, svag allmänbildning, bitterhet och utsiktslöshet.

I en sån kontext skall ingen ung behöva växa upp i dag.

Här kan du läsa fler kolumner av Stefan Wallin.