Tyska valresultatet: Trafikljus eller Jamaica?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Tyskland har valt. Socialdemokraten Olaf Scholz är valsegraren, men ingalunda säker i sadeln som nästa förbundskansler. Mycket i Tyskland är som i Finland, men det här resultatet är rätt svårt att tyda.
Regeringsbildningen, låt oss ta den först. Trafikljus eller Jamaica, lyder den kryptiska frågan om vilka partier som ska bilda koalitionen.
Trafikljusets röda färg är socialdemokraternas (SPD), den gula färgen är liberalernas (FDP eller fridemokraterna). Vilket parti den gröna färgen står för är givet.
Trafikljuset motsvarar på två sätt väljarviljan: dels vore valsegraren kansler, dels skulle den ha en större majoritet än alternativet, där SPD byts ut mot CDU.
CDU och bayerska CSU bildar tillsammans vad som kallas ”die Union”, ett slags blandning av samlingspartiet och centern. C:et står för Christlich, men trosfrågorna är inte så framträdande att en jämförelse av CDU/CSU med kristdemokraterna i Finland vore befogad.
Unionens färg är svart. Kombinationen svart-gul-grön tarvar därmed en symbolisk beteckning; den flagga som pryds av just dessa färger är Jamaicas.
Både Willy Brandt och Helmut Schmidt har lett tyska regeringar utan att SPD skulle ha fått största röstmängden. Nu kunde samma sak bli fallet med Armin Laschet, för liberalerna har en stark preferens för unionen framom SPD.
Om Jamaica förhandlade man resultatlöst redan för fyra år sedan, 2017, och nu hoppas de svart-grön-gula ha lärt sig av misstagen.
Det första steget i valsen tas inte av vare sig Scholz eller Laschet, utan av de grönas Annalena Baerbock och fridemokraternas Christian Lindner. Avståndet mellan gult och grönt är det största, i både klimat- och skattefrågor.
Men enas de gröna och de gula, kan de sinsemellan välja mellan rött och svart.
Efter att kaxigt gjort anspråk på kanslerposten ännu under valkvällen, lade Laschet på måndagen svansen mellan benen. Ledande unionspolitiker säger att valförlusten bör tas på allvar och besvikelsen över Laschet är stor. Men det som läcker ut är ändå 80 procent taktik och 20 procent sanning. Bakom kulisserna talar förmodligen alla med alla, och utgången är oviss.
Själva valresultatet var inte alls det tippade. Ännu i våras ledde de gröna före de svarta, med de röda på därikring 15 procent.
Nu fick de röda över 25 procent, och de gröna landade på 15, vilket med tanke på extremväder och klimatkris måste betraktas som ett allvarligt misslyckande.
Scholz vann inte så mycket på egna meriter, som på Laschets och Baerbocks blundrar och på att partierna inte valde sina kandidater enligt dessas popularitet bland folket, utan bland partifunktionärerna.
Med bayerske Markus Söder för unionen och nästan-danske Robert Habeck (barnen har gått i dansk skola, han talar i mina öron accentfri danska) hade utgången blivit både svartare och grönare.
Die Linke, det lokala Vänsterförbundet, klarade inte femprocentsspärren men fick ändå hållas i Bundestag med 39 ledamöter av totalt över 700, för de fick tre så kallade direktmandat – vilket innebär att deras kandidat i tre valkretsar fick flest röster av alla.
Vaddå direktmandat? Att rösta i Bundestagswahl avviker från ett riksdagsval i Finland på två sätt: Här i Tyskland har vi två röster (en för direktmandatet, en annan för partiet), och valsedeln är stor som ett halvt lakan.
Vi kryssar skilt för vår kandidat och vårt parti, inga kandidatnummer här inte.
Mitt stalltips var länge en duell mellan Söder och Habeck, något jag hade välkomnat även personligen. Smilfinken Laschet är absolut ingen Merkel. Tråkmånsen Scholz är henne mer lik, och skulle ge mer kontinuitet för Tyskland som en pålitlig men icke-karismatisk de-facto-ledare för Europa. Men jag drar mig för att komma med ytterligare gissningar.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.