Tvånget till majoriteter – ”Europaparlamentet är någonting jag har kallat en kompromissfabrik”
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Inför Europavalet spekuleras det nu kring möjliga och – politiskt – omöjliga majoriteter. En hel del av de här spekulationerna rör sig kring teman i valkampanjen och färgas därför av partiernas försök att göra reklam för sina linjedragningar.
Jag tror att en stor del av det nya parlamentets dynamik inte riktigt låter sig fångas i det här lite sneda försöket till analys. Parlamentet är någonting jag har kallat en kompromissfabrik. Den inre logiken tvingar fram lösningar utgående från möjliga majoriteter.
I mandatet från 2019 fanns det – för det mesta – två olika majoriteter. Den normala lösningen byggde på Ursula von der Leyen -majoriteten med det europeiska folkpartiet EPP, socialdemokraternas S&D och mittenliberala Renew Europe (RE). I en del frågor kunde den majoriteten utökas med den gröna gruppen, ibland uppstod en alternativ majoritet från RE, S&D, Gröna och Vänstern.
På grund av utskottens ideologiska sammansättningar uppstod det ibland lite i överkant radikaliserade beslutsförslag, fanns det också en möjlighet att mjuka upp besluten genom en bred och modererande majoritet i plenaromröstningar.
Den intressanta frågan handlar alltså om hur dynamiken egentligen kommer att se ut under nästa mandatperiod.
Min utgångspunkt är alltså, att basen är en utvidgad von der Leyen-majoritet. Under slutet av den nuvarande perioden underströk den gröna gruppen ganska ofta att den, sist och slutligen, tillhörde den konstruktiva majoriteten kring kommissionens ordförande. Den majoriteten kommer eventuellt i praktiken att vara hårfin eftersom det i alla grupper finns ett obestämt antal frondörer.
Det är den här grundläggande uppsättningen som skapar dynamiken under följande period. Den ger nämligen utrymme för två alternativa majoriteter.
Den första nämnde jag redan och går här under förkortningen VDL plus-majoriteten.
Den andra majoriteten är lite mera besvärlig – både politiskt och tekniskt.
Den bygger på att det finns ett stort konservativt block bestående av EPP och av högerpopulistiska ECR – europeiska konservativa reformister. Det blocket har inte majoritet i sig, men med ett tyst understöd från extremhögerns ID kan den konstellationen förfoga över en majoritet.
Den majoriteten är lite obekväm åtminstone för de nordiska höger-om-centern-partierna, men kompromissnöden lyder ingen lag. Det levande livet kommer att tvinga fram lösningar i just den riktningen och gör det oberoende av vad som just nu under valkampanjen är opportunt att säga.
Det ställer den redan splittrade vänstergrupperingen inför en besvärlig utmaning.
För att åstadkomma en någorlunda stabil arbetsmajoritet måste delar av vänstern klara av att samarbeta i ett block som sträcker sig från EPP över hela skalan därifrån vänsterut. Den majoriteten kan bli nog så nödvändig också i moderata försök att driva klimatpolitiken vidare.
Kasta alltså lite överideologi på sophögen. Nu krävs det pragmatism! Ironiskt nog ser det i sin tur nästan ut som ett finskt regeringssamarbete.
Här kan du läsa fler kolumner av Nils Torvalds.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.