Förflytta dig till innehållet

Tolv år på springande fot

man med glasögon ler in mot kameran

Världen är inte som den borde, det må så gälla Ukraina, klimatet eller populismen. Men man kan inte oroa eller oja sig hela tiden, utan måste gripa till något stabilt halmstrå. Gärna ha något halvvägs religiöst att ty sig till.

Ja. Jag är frälst, men inte nyfrälst. Frälsaren är mitt eget påfund, Runnismen, löpandets religion. Religioner brukar sammanfatta sina lärosatser i något kort: Tio Guds bud, Den åttafaldiga vägen. Runnismen har Sju steg.

En sann runnist 1. njuter livet i fulla drag, 2. lägger värde vid långsiktig hälsa, 3. inser att välbefinnande kräver uppoffringar, 4. tävlar endast mot sitt tidigare jag, 5. förbättrar sig gradvis, inte ryckvis, 6. kan ibland känna smärta men lider sällan och 7. ser löpandet som en gåva, inte som en börda.

Dessa tankar utvecklade jag för många år sedan, jag har inte följt dem sedan barnsben. I skolan hörde jag till dem som togs ut sist till fotboll och ishockey, på goda grunder. Jag var sämre. Och det blev en självuppfyllande profetia.

När jag vid vuxen ålder började löpa, var det av hälsoskäl (se Steg 2). Till en början såg jag löpandet som ett nödvändigt ont. Uppoffringar krävdes (Steg 3).

Men ju mer jag sprang, desto mindre rörde det sig om något ont. Över loppet av ett år blev löpandet till en njutning, något hedonistiskt (Steg 1). Då jag slutade jämföra mig med andra (Steg 4) var det enkelt att få utlopp för vinnarinstinkten, för tiderna brukar vara enkla att förbättra i början (Steg 5).

För knappt tjugo år sedan bestämde jag mig för ett nytt mått på min löpning: regelbundenhet. Varje månad vill jag springa över 100 km. Inga undanflykter.

Ibland händer det saker, resor, arbetsförhinder, men jag återvände alltid till den rätta vägen. Och så började undantagen nästan försvinna. Jag fick en lång räcka av månader då målet var uppnått.

I februari 2022 hade jag tänkt offentligt fira tolv år – en obruten räcka av 144 månader med över 100 km i löploggboken. Detta i form av en kungörelse i Åbo Underrättelser.

Fast så kom kriget. Kriget gjorde att det fanns annat att tänka på, och framför allt att skriva om.

Men nu, i juli, hoppas jag det blir 150 månader fullt. Månader, ofta överfulla av arbete, ibland perforerade av långa resor, i speciellt goda fall av idrottsliga äventyr typ överskridning av Alperna i cykelsadel. Men ändå – endast månader då jag sprungit över 100 km.

Hälsoeffekten har varit positiv. Orsak och verkan är svåra att hålla isär, men jag har varje månad klarat mig utan åkommor som förhindrat löpmålet om 100 km. En bruten arm i snöbrädesbacken höll på att sätta stopp för räckan.

Corona kan ännu göra det, men i november ifjol var min variant så lindrig att jag inte märkte något förrän ett test i efterskott visade att jag utvecklat antikroppar. Åtminstone har jag haft tur, men jag räknar med att den regelbundna löpningen förbättrat mitt immunförsvar.

Frälsningen utlovar runnismen i form av sju löften: 1. ett fullödigt liv, 2. kraft för vardagen, 3. lycka via naturens droger, endorfinerna, 4. en lättare kroppsvikt, 5. ett attraktivare utseende, 6. ett höjt självförtroende och 7. uthållighet för långfristiga utmaningar.

Och eftersom jag glatt och stolt beskriver detta i ÅU, är Runnismen kanske lite av en missionerande religion. Jag hoppas tankarna inspirerar läsaren till löpning!

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter