Timglas eller kugghjul?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
I en intervju för Kuntalehti (17.10.2023) reflekterar SDP-veteranen Erkki Tuomioja över hur det känts att återvända till Helsingfors stadsfullmäktige efter en paus på 30 år.
En kulturchock, enligt Tuomioja, som syftar på att de frågor fullmäktige fattar beslut om är så omfattande och färdigtuggade att möjligheterna att ändra eller lägga till något är ytterst begränsade.
Makten att påverka innehållet finns någon annanstans, hos borgmästarna, stadsstyrelsen och nämnderna.
En del av Tuomiojas observationer är specifika för Helsingfors, men iakttagelsen att de helheter som når kommunfullmäktiges föredragningslista är stora och abstrakta gäller för alla kommuner.
Den som blir vald till fullmäktige idag måste förstå övergripande styrning, stora textmassor och långa tidsperspektiv, vilket inte alltid är så motiverande för förtroendevalda som ställt upp i val för att påverka konkreta frågor som skolmat eller idrottsplatser.
Sedan 1990-talet har det vuxit fram ett ideal om att kommunpolitikerna ska hålla sig till de strategiska riktlinjerna, medan konkretiseringen av besluten och kontakterna med de anställda ska skötas av tjänstemännen.
De norska forskarna Christian Lo och Signy Vabo (2020) beskriver tänkandet som en timglasmodell med en smal kontaktyta mellan politikernas sfär, de strategiska besluten, och tjänstemännens sfär, den löpande verksamheten. I skärningspunkten har kommundirektören en central roll som förmedlare.
Timglasmodellen ter sig naturlig inom serviceproduktion och myndighetsutövning där rollfördelningen mellan förtroendevalda och tjänstemän är relativt klar.
Lagstyrda verksamheter ger de professionella inom sektorerna ett tydligt handlingsutrymme, samtidigt som också politikernas uppdrag är klart definierat.
Fullmäktige beslutar om budgetramen för skolan, de professionella bestämmer vad som sker i klassrummen.
Politikerna fastslår den kommunala byggnadsordningen, tjänstemännen på byggnadsinspektionen beviljar bygglov utifrån reglerna.
Däremot finns det orsak att fundera över om den strikta uppdelningen mellan politik och förvaltning är lika ändamålsenlig i dagens läge, när serviceproduktionen utgör en mindre del av kommunens uppgifter och utvecklingsuppgifterna tar större plats.
Trots att diskussionen om ”den nya kommunen” vid det här laget börjar kännas gammal har kommunernas politiska och administrativa organisationer inte helt och hållet kalibrerats för att motsvara kommunens nya uppdrag.
Framför allt har det förts mycket få diskussioner om hur politiker, tjänstemän och anställda ska samarbeta i ett nytt läge.
Att det på sina håll är stormigt mellan politiker och tjänstemän just nu hänger förmodligen ihop med det här.
I frågor som handlar om livskraft, utveckling och intressebevakning är arbetsfördelningen mellan politiker och tjänstemän otydligare än inom serviceproduktion och myndighetsutövning.
När den viktigaste frågan är ”Vad är bra för vår kommun?” finns det många synpunkter och få färdiga svar.
Christian Lo och Signy Vabo menar att relationen mellan politiker och tjänstemän i dagens värld inte borde se ut som ett timglas, utan som ett kugghjul.
I kugghjulsmodellen är kontaktytorna mellan politiken och förvaltningen flera och skiljelinjen mellan beredning och verkställighet är inte lika skarp som i timglasmodellen.
En av tankegångarna bakom kugghjulet är att när man sätter så stor energi på att organisera kommunval och locka folk att ställa upp som kandidater borde de också få tillräckliga möjligheter att bidra med sina perspektiv och synpunkter. Det är en rimlig förväntan.
Här kan du läsa fler kolumner av Siv Sandberg.
Bästa Siv Sandberg, jag hoppas att du i fortsättningen när du talar eller skriver använder ordet tjänsteinnehavare i stället för tjänstemän. Det ordet härstammar från tiden då i praktiken alla offentligt anställda var män.
Mvh P-H Slotte