Tillsammans mot växande ensamhet – vi behöver fler spontanbesök i vardagen
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag läste en fantastisk kolumn i måndagens Helsingin Sanomat kring något, som inte går att översätta direkt till svenska. Den handlade nämligen om begreppet ”kyläily”, att besöka någon och om hur detta, enligt skribenten borde brändas om och göras populärt på nytt.
Att vi besöker varandra spontant har nämligen minskat drastiskt under flera år och under pandemiåren halverades medeltalsbesökstiden från cirka 16 minuter till nio minuter per dygn.
Detta framgår i en undersökning som Statistikcentralen gjort åren 2009–2010 samt 2020–2021.
Och visst är det sant. Vi besöker inte varandra oförberett längre på samma sätt som vi gjort tidigare.
Besök planeras i förväg och det kommer oftast en check på Whatsapp senast dagen innan för att försäkra att det överenskomna besöket ännu är i kraft, kanske ännu ett meddelande om att nu är man verkligen på väg.
Vi har tid att städa upp både oss själva, våra hem och se till att det finns något att bjuda på. Tröskeln att bjuda någon på besök eller öppna dörren oförberett har blivit hög, allt måste vara perfekt innan vi låter någon komma hem till oss.
Samtidigt som vi besöker varandra mindre, ökar ensamheten i samhället. Visst är vi sociala på ett nytt sätt och följer varandra bland annat via mobiltelefonerna.
Vi vet vad som händer i vänner och bekantas liv i realtid.
Oftast är bilderna från en perfekt vardag och perfekta hem, en kuliss vi upprätthåller även vid livebesök.
Har du inte ett perfekt hem, så kanske det är bäst att hålla dörren stängd, eller?
Men vad gör lite skit i knutarna jämfört med möjligheten att bemöta varandra, prata en stund eller kanske vara tysta, men tillsammans.
Jag uppskattar att någon kommer på besök oannonserat.
Känslan av att någon gör sig besväret att komma och säga hej just åt mig när man råkar gå förbi ger en likadan varm känsla som när man råkas med en vän på gatan och har tid att fråga varandra om hur vi mår.
Under de upptagna och stressiga småbarnsåren har ribban lagts ganska lågt vad gäller ett städat hem, hemmautstyrsel och sortiment av fikabröd.
Och vilken tur! Vår familj har för en tid sedan råkat flytta till ett radhusområde där det bor likasinnade barnfamiljer.
Föräldrar knackar på då de ser att någon distansjobbar, en kopp kaffe i sällskap ger en massa energi för resten av dagen. Barnen har också lärt sig att springa hemma hos varandra och även om bara föräldrarna är på plats är barnen välkomna på besök.
Vilket är ditt tidsmässiga medeltal av gammal hederlig ”kyläily”, spontanbesök?
Hur mycket besöker du någon eller får besök under veckan?
Har du kanske möjligheten att öka medeltalet med att systematiskt planera in några besök i kalendern, både planerade och oannonserade?
Hoppas vi alla kunde hjälpa till att minska ensamheten i samhället och se till att öka medeltalet av besöksminuter till timmar under den närmaste framtiden.
Här kan du läsa fler kolumner av Johanna Molin.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.