Förflytta dig till innehållet

Tillit och misstag

Under mellandagarna brukar jag ha som nöje att besöka stugan och röja några träd för att ha tillräckligt med ved de inkommande åren. För femton år sedan sågade jag lite flera träd än normalt, vilket ledde till mera arbete än vanligt. Under den andra dagen klöv jag med en nyinköpt, vass klyvyxa. När jag kom till den sista klabben så slant yxan, kanske på grund av att jag mentalt redan hade avslutat arbetet, med en olycka som resultat.

Yxan trängde genom både skoggshuggarbyxor och skyddsstövlar och klöv ett 5cm långt sår frampå vristen. Foten gick inte att röra som vanligt så jag ringde nödnumret. En brandbil och ambulans skickades för att få bort mig från holmen.

Framme vid akuten blev det direkt förflyttning till närmaste operationssal varpå kirurgen lakoniskt konstaterade att han var tvungen att ”explorera lite”. Han nämnde att detta var något han inte tidigare stött på så han kopierade upp ett par sidor över fotens muskulatur ur en anatomibok och satte bilderna i en ställning bredvid min fot och skred till verket. Efteråt kunde jag konstatera att foten var nätt inpackat i ett litet stödgips. Anamnesen indikerade att jag hade lyckats hugga av den senan som lyfter stortån medan de senor som lyfter de andra tårna var nästan helt av.

Att gå i trappor med kryckor är inte det lättaste. En kväll, när jag tog mig upp till övre våningen för att lägga mig, tappade jag balansen och föll. Gipset verkade hålla, men foten kändes lite underlig. En undersökning tydde dock på att senorna fortfarande var intakta. När gipset sist och slutligen togs bort fungerade dock inte foten som den skulle.

Det visade sig att i motsats till den ursprungliga diagnosen hade jag huggit av den stora senan från Tibialis anterior muskeln (framme på smalbenet) och stygnen gått upp av fallet. Kirurgen hade visserligen gjort ett bra arbete, men gjort misstaget att skriva fel sena i diagnosen med för lätt gipsstöd som följd.

Jag fick tid till en annan ortoped. Han förklarade att motsvarande olyckor inte alls är ovanliga. Normalt så repareras sådana olyckshändelser med en sentransplantation. Kroppens egen reservdel, en oanvänd muskel från bakbenet skulle användas för att sy ihop och stärka senbrottet. Operationen kunde genomföras ganska snart och min fot blev efter en lång rehabilitering funktionell igen.

Varför skriver jag då om denna händelse som skedde för femton år sedan? Jo, jag träffade nyligen ortopeden under en långfärdstur med skrinnskor. Vi skrinnade kring den för dagen valda sjön och när det blev dags för kaffepausen passade jag på att presentera mig och tacka honom för väl utfört arbete för många år sedan. Jag förväntade mig naturligtvis inte att han skulle minnas mig, eftersom han säkert opererat många andra. Han frågade artigt hurudan operation jag hade varit med om. När jag nämnde sentransplantation frågade han vilken sena, varefter han utbrast jo det kommer han ihåg. Det har hänt honom två gånger under hans karriär som ortoped.

Jag blev paff och påminde honom att när vi träffades första gången så sade han att ”sådant händer hela tiden”. Naturligtvis händer det hela tiden, men han hade bara råkat ut för det en gång tidigare, var hans uppriktiga svar. Vi skrattade båda åt minnet samtidigt som vi lät kaffet och smörgåsen oss väl smaka.

Min tillit till läkare och andra experter är stabil. Jag hade full tillit till den första kirurgen. Han gjorde rätt vid operationen, men gjorde ett misstag med diagnosen som påverkade hela framtida händelseförloppet. För klent gips lades som ej höll när jag föll. Ultraljudsundersökningen visade att tå-senorna var intakta, men missade senbrottet på tibialis. Jag kunde ha klarat mig med sex veckors rehabilitering men de oavsiktliga misstagen ledde till en nästan fyra månader lång rehabilitering med efterföljande vävnadsreaktioner som senare kostade ytterligare ett par månader av svåra infektioner.

Tilliten till experter och medmänniskor är synnerligen viktiga fundament för vårt samhällsbygge. Tilliten gör oss också sårbara. Aldrig blir vi väl så besvikna som när vi upplever oss avsiktligt oärligt behandlade av någon vi har litat på. Då tappar vi fort tilliten till personen eller systemet. Tilliten tar inte lika stor törn när ett misstag sker.

Efter trettondagens händelser i USA har jag funderat på vilken roll avsaknaden av tillit till journalister och traditionell nyhetsmedia hade för vanligt folk som deltog i invasionen av kapitolium. Hur känner de sig i dag? Upplever de det som hänt vara ett enda stort misstag eller känner de sig lurade?

Det lär påverka framtiden för våra samhällen långt framöver.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *