Tillbaka till rötterna – några tankar från den genusvetenskapliga konferensen
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Den nationella genusvetenskapliga konferensen hade i år namnet ”Paluu juurille” – ”Tillbaka till rötterna”. För mig blev de två dygnen vid Tammerfors universitet ett återvändande till mitt intellektuella hem.
Samma år som jag började studera historia inledde jag studierna i genusvetenskap. För mitt 19-åriga jag var genusvetenskapen i medlet av 1990-talet en intellektuellt stimulerande och nyfiken miljö.
I dag har genusvetenskapen etablerat sig som en egen disciplin, men har bibehållit sin tvärvetenskapliga prägel. Intryck tas från olika humanistiska och samhällsvetenskapliga discipliner och filosofiska och vetenskapsteoretiska riktningar. Tänkandet kring genus bär en stark medvetenhet om könsmångfald och beaktar olika former av maktasymmetrier som ras, etnicitet och klass.
I år ordnades konferensen i samarbete mellan Sällskapet för genusforskning, Sällskapet för queer forskning, Mansforskningssällskapet och Transforskningsnätverket. Det kändes självklart att det var just genom samarbete som en intressant och mångsidig konferens blev till.
I den offentliga debatten målas genusvetenskapen ibland upp som ett enkelspårigt tänkande och ”intersektionell feminism” har i vissa kretsar blivit ett glåpord. För mig är genusvetenskapen tvärtom en kritisk vetenskap som om och om igen förnyar sig genom att gå i dialog med vetenskapliga diskussioner i olika fält.
Jag lockas av genusvetenskapens självkritik och den vetenskapliga och etiska gesten att om och om igen fråga: ”Vad gör jag?” ”Varför?” ”Hur gör jag/vi vetenskap?” ”För vem?”
Tillsammans med musikforskarkollegerna Nuppu Koivisto-Kaasik och Anna Ramstedt ordnade vi en workshop med temat feministiska perspektiv på musik. Vi fick höra intressanta föredrag om genus och kroppsnormer, om kvinnoantagna musikers villkor i olika historiska sammanhang och sångarens olika sätt att forska kring sin röst och genusskapande i det egna konstnärliga arbetet.
I mitt eget konferensföredrag diskuterade jag rasifiering och rasism i mottagandet av Marian Andersons konserter i Finland mellan 1930 och 1934. Medan jag förberedde mitt föredrag tänkte jag tillbaka till att det var just genusvetenskapen som var det fält där jag under studietiden mötte frågor om ras.
Från mitten och slutet av 1990-talet lyfte kulturvetenskaperna och samhällsvetenskaperna aktivt fram frågor om ras och rasism i relation till det finländska samhället och den finländska historien.
Däremot var det finländska historikerskrået då förvånansvärt ointresserat av att studera ras och kolonialism. Trots vissa pionjärers forskning saknas ännu både bredden och djupet i den finländska historieskrivningen kring dessa frågor.
Inom genusvetenskapen finns en medvetenhet om att vetenskapen kan, får och ska gå i dialog med samhället. Detta betyder att det finns en förståelse för att det finns en förändringspotential i kunskapsskapandet och att makt ofta styr vad som forskas i och vad som marginaliseras. Forskningen kan kombinera etisk medvetenhet med analytisk skärpa.
För mig var en av de viktigaste stunderna då konferensorganisatörerna läste upp en solidaritetsyttring med Palestina. Det känns viktigt att akademiker använder både sitt hjärta och sin hjärna till att formulera ställningstaganden som visar att det är fullt möjligt att fördöma och ta avstånd från det systematiska och eskalerande våldet mot palestinier, utan att hemfalla till varken antisemitism, eller en ohistorisk syn på staten Israel och Palestina.
Här kan du läsa fler kolumner av Marika Kivinen.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.