Förflytta dig till innehållet

Tillbaka till framtiden

Inför kommunalvalet 2017 ordnades många seminarier på temat ”Framtidens kommun”. När vårdreformen skulle lyfta över hälften av kommunernas uppgifter, pengar och personal till landskapen, var det hög tid att göra något bra av det som blir kvar i kommunerna.

De som hängde med svängde sig ledigt med begrepp som livskraft, livsmiljö, bildning, delaktighet och partnerskap.

Sedan blev framtiden uppskjuten på obestämd framtid. De två senaste åren har varit ekonomiskt tuffa för kommunerna.

En ny reform, med ungefär samma konsekvenser för kommunerna som den förra, har varit ute på remiss och går vidare till riksdagen, men hösten 2020 är det inte många som orkar tala om framtidens kommun.

När jag nyligen förberedde ett föredrag och återvände till materialet från 2017, bland annat en illustration som Kommunförbundet lät göra, kändes det som att titta på en religiös traktat där vargar, lamm och spädbarn leker tillsammans under en sol som aldrig går ner.

Bilden av framtidens kommun 2017 blev för konfliktfri. Jag reagerade på det då och jag reagerar på det nu.

Det var som om framtidsbilderna tappat bort insikten om att kommunen till sin natur är en myndighet med helhetsansvar för sin befolkning och sitt geografiska område. Ett sådant ansvar kan aldrig innebära enbart trevliga beslut.

Det har utan tvekan kommit mycket gott ut av de processer som uppstått när man nationellt och lokalt funderat på vilken kommunens roll ska vara, när allt inte längre handlar om att få tjänsteproduktionen att löpa.

Framför allt gäller det hur man för dialog och arbetar tillsammans med kommuninvånarna.

Den 7 oktober rapporterade ÅU om hur kommuninvånare och tjänstemän i Pargas tillsammans planterade 3 000 blomsterlökar i Centralparken.

Den som är insatt i moderna kommun-, ledarskaps- och delaktighetsideal kan kryssa i flera rutor: Satsningar på en trivsammare livsmiljö. Samarbete mellan kommuner och lokala föreningar. Kommunala tjänstemän kommer ut ur sina kontor och gör konkreta insatser för det gemensamma bästa tillsammans med kommuninvånarna.

Det finns bara positiva saker att säga om aktiviteter som den här.

Problemen uppstår om man målar upp den kommunala framtiden som ett ständigt pågående tulpanplanteringstalko.

Det skapar en dissonans mellan ideal och verklighet som kan leda till att de som vet något om kommunal vardag helt slår dövörat till när någon vill tala om kommunernas nya roll.

Pandemiåret 2020 har varit motstridigt för kommunerna och den lokala självstyrelsen. När undantagsförhållanden utlystes och beredskapslagen togs i bruk centraliserades samhällsmakten i Finland för några månader, samtidigt som inget hade fungerat ifall kommunerna inte hade haft förmåga att göra det statsmakten förutsatte att de skulle göra.

Krishanteringen visade att den kommunala hårdvaran fortfarande är en professionell tjänsteproduktion och en alert myndighetsutövning som bottnar i god lokalkännedom.

Expressenkrönikören Viktor Barth-Krohn konstaterade den 12 april, då med hänvisning till svenska myndigheter, att pratkvarnarnas högkonjunktur i den offentliga förvaltningen är över: ”I skarpt läge är frågan hur många respiratorer du har i förrådet, inte hur många dialoger du hållit om vikten av andning”.

Det finns förmodligen en och annan kommunal tjänsteman som trots lägets allvar tyckte det var skönt att få koncentrera sig på riktigt arbete och slippa reform- och visionssnacket ett tag.

Pandemikrisen har också visat att även om livet är lokalt är människors informationsinhämtning i ökande utsträckning nationell och global. När alla är oroliga och när Twitterstormarna rasar är svaret ”det måste avgöras lokalt” inte populärt.

När kommuner agerar snabbt och resolut, som när Åbo i augusti först av alla rekommenderade munskydd i kollektivtrafiken, får det applåder, men på ett allmänt plan verkar det skapa oro att kommuner har olika riktlinjer.

Det har uppstått en förväntan på entydiga nationella besked – helst uttalade av Sanna Marin eller Sauli Niinistö – som inte är realistisk, men som ändå kan komma att påverka hur ansvarsfördelningen mellan nationella och lokala myndigheter utformas i framtiden.  

På några områden, till exempel digitalisering och distansarbete, spolades filmen bara på några månader fram från idé till verklighet. Det här påverkar i högsta grad kommunerna.

Men också i andra erfarenheter och arbetssätt som hastigt togs fram under våren 2020 ligger det en prognos om vad framtidens kommun är och hur den arbetar.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *