Förflytta dig till innehållet

Till människorna i mellanrummen

Året framför skärmen har berövat mig mellanrummen.

Klockan 13.45 klickar jag på en röd ikon och avslutar min föreläsning. Klockan 13.59 klickar jag in mig på en möteslänk. 14.00 öppnas mötet av en ministerietjänsteman  som står under ett snedtak i ett vindsrum.

Prick 16.00 avslutas mötet och de mest upptagna i sällskapet har redan klickat sin in på nästa möte.

Så går dagarna, veckorna, månaderna, året. Arbetsuppgifterna varierar, olika människor dyker upp på min skärm.

En förmiddag deltar jag i ett seminarium i Göteborg och på eftermiddagen samma dag är jag med på kommunfullmäktiges möte i Enare, men min kropp rör sig inte längre än till sopstationen på bakgården.

Arbetslivet framför skärmen är punktligt och effektivt, men jag saknar transportsträckorna mellan olika aktiviteter.

De dagliga promenaderna till och från jobbet, tågresorna mellan Åbo och Helsingfors som är så inprogrammerade i kroppen att två timmar känns som tjugo minuter. Dödtiden före ett möte. Oaserna av ledig tid i en annan stad efter att dagens uppdrag är avklarat och före det är dags att ta sig till flygplatsen eller tågstationen.

Framför allt saknar jag människorna i mellanrummen. Alla halvbekanta och obekanta som rör sig längs samma omloppsbana som jag. Folk jag knappt känner namnet på, men mött så ofta att de blivit en del av mitt liv. Jag undrar hur de har det nuförtiden.

På morgnarna på väg till jobbet brukade jag ofta möta rollatorfarbrorn, svenskspråkig, vänlig och alltid välklädd. Han är den enda jag känner som hälsar genom att lyfta på kepsen. När han bytt från mörkare vinterkeps till ljusare sommarkeps är det säkert att våren är på väg. Det kan sprida mycket ljus över en vanlig morgon att någon lyfter på kepsen och hälsar vänligt.

På gymmet finns damen i skåpet bredvid. Min ambition att regelbundet gå på gruppträning är som en körsbärsblomma. Den slår ut och blommar vackert en kort tid, men slits snabbt sönder av vardagens vindar och regnskurar.

Varje gång jag slutat och bestämmer mig för att börja igen finns damen i skåpet bredvid där.

Hon har eldrött hår, lila kläder och släpar runt på Åbos största arsenal av hygienprodukter. Hon har alltid ett uppmuntrande ord på lager till träningsinstruktörerna: ”Det gjorde du bra!” eller ”Oj, oj, oj, det här var så tufft att jag kommer att ha ont flera dagar”.

När jag under några år ofta reste till Mariehamn på arbetsuppdrag hade jag för vana att slinka in i en kvällsöppen mataffär efter att planet från Åbo landat. Det gick få gånger utan att jag stötte på en man som alltid gjorde samma inköp: två burkar fil av den där karamellfärgade smaksatta sorten som tydligt är riktad till barn.

En gång när planet var några minuter sent mötte jag mannen på Norragatan, ungefär lika många minuter från mataffären som mitt flyg var försenat. Som vanligt bar han på två burkar karamellfärgad fil i en genomskinlig fruktpåse.

Då tänkte jag att det är skönt att veta att allt här i världen inte är kaos och oförutsägbarhet, utan att det finns konstanter vi kan förhålla oss till. Kanske finns det någon längs någon av mina dagliga rutter som vant sig vid att se mig vid en viss tid och undrar var jag håller hus.

Det är en trösterik tanke att vi alla är rymdskrot på någon annans omloppsbana. Livet blir ganska begränsat om vi inte ser några andra än dem vi bokat möte med.

I väntan på ett liv med fler mellanrum och transportsträckor hoppas jag att alla människor i mellanrummen mår bra och att vi snart får ses igen.

Dela artikeln

2 kommentarer: “Till människorna i mellanrummen

  1. Johan Werkelin skrev

    Tack Siv!
    Det är få som velat eller vågat reminiscera om tiden före pandemin, men du gör det på ett väldigt fint sätt. Jag njöt av läsningen.
    Johan Werkelin

  2. Bodil Lindfors skrev

    Tack för en underbar text om den gåtfulla och oförutsägbara verkligheten utanför de inprogrammerade skärmmötena: slumpmässiga strövtåg på främmande platser och skarpsynta iakttagelser av främmande människor och ting, den oplanerade tiden i mellanrummen, en frihetsdimension som gick förlorad under pandemin…

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter