ÅU 02.02.2019 04:11

Jag tänkte inte nu heller berätta min mammas historia, men den finns där och jag hoppas att ingen annan ska behöva gå det ödet till mötes.
För drygt ett år sedan svarade Ghita Edmark på mitt brev (ÅU 5.12.2017).
Hon som i dag verkar ha blivit språkrör för hela gruppen ställde då frågorna: varifrån kommer uppfattningen att den kommunala vården är den bästa vård vi kan erbjuda de äldre? Hur vet vi att det inte går att fä något bättre? Nu vet vi, idag har vi svaren. Girighet!
Jag försökte räkna upp en del farhågor till svar och hur pengarna fyller fickorna hos aktieägarna (ÅU 12.12.2017).
Idag har de alla besannats, kanske inte då utbyte av hela arbetsstyrkan.
Men ännu värre är att skriva in arbetstagare som inte ens existerar i arbetslistan. Idag får vi ta del av historier, den ena värre än den andra.
Men kanske det blir nästa steg, nu när staten och kommunen får lov att strama åt och förbättra kontrollen.
Tänk att ingenting kan fungera idag utan lagar, kontroll och övervakning.
Vilka resurser vi sätter ner på det, när de skulle behövas på annat håll.
Detsamma gäller hemvården i kommunen.
Så varifrån ska vinsten då flöda in till vårdjättarna, om inte genom att rekrytera billigare arbetskraft, vilket delvis redan blivit verklighet.
Det säger väl sig självt att om inte kommunen klarar av att hålla budgeten, så hur ska då ett börsbolag kunna visa ett rejält plusresultat utan att ordentligt dra ner på servicenivån. Visar bolaget inte lönsamhet, stänger man dörrarna.
Privat marknadsekonomi.
Det gjorde ju Attendo alldeles nyss, så vad är det som säger att det inte kan hända igen.
Tänk nu en och två gånger innan ni fattar ett beslut.
Det finns ingen garanti att de här billiga lådbyggena ute på fältet i Engelsby ska stå sig ens lika länge som Ämbetshuset eller hälsovårdscentralen i Dalsbruk, förrän också de får dödsstöten och måste rivas.
Almahemmet har redan gett prov på och nått en värdig ålder 70+ (?) och kan klara 70 år till om det får de miljoner det skulle behöva.
Sprinklersystemet blev väl fixat redan ifjol?
Ännu angående de här lådhusen där ute på åkern, som står som på en bricka, kan man konstatera att de är väldigt utsatta för kyla, blåst och regn.
Sommartid igen då man kunde vara mera ute hittar man ingen skugga och svalka, men man kan ju kanske gömma sig bakom det höga metallstängslet.
Egentligen är det kanske inte så viktigt, man har ju tagit in naturen i form av tapeter och tv-skärmen med den öppna brasan kan man alltid ta med sig.
Problemet blir nog vad man ska göra av Almahemmet på andra sidan vägen.
Ett i raden av hus som bara kostar tills det är jämnat med marken.
Alla hyror håller på och äter upp kommunens pengar, så där kunde man kanske spara.
Spara inte på omsorgen! Det tutas ut i alla medier just nu.
Glöm besparingen på 200 000 euro per år, den skulle ändå hamna i skatteparadisen, med förhöjda kostnader för att alls kunna få någorlunda dräglig vård.
Ska vårdnivån höjas kommer den också att kosta mera.
Valfrihet har också varit på allas läppar, där kan vi åtminstone stoltsera med våra egna vårdproducenter Dahliahemmet och Passendo, så månne inte valfriheten räcker till.
Försök nu få ordning på äldreomsorgen så att inte Kimmo Sasis uttalande i ”Slaget efter tolv” behöver bli verklighet.
Så att vi inte behöver välja stan i stället för vår egen sämre åldringsvård här ute på landet.
Valfrihet? (Sverige skulle ge vad som helst idag för att slippa valfriheten, både vad gäller skola och omsorg.)
Fallet Solglimten var äntligen ett steg i rätt riktning och ökar till och med på valfriheten.
Skönt att i skrivande stund få höra i etern att stödet finns kvar och säkert till och med har ökat av all turbulens inom omsorgsvården och att höra att också personalen på Almahemmet opponerar sig.
Vi ska hoppas att de får behålla sin arbetsplats.
PS. Läs kolumnen ”Ord och viktiga val” av Patricia Bruun (ÅU 15.1.2019). Mycket läsvärd och tankeväckande.
Lasse Söderlund

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln