Testamente från Parlamentet – del 2
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Samtidigt som jag försöker kasta bort gamla papper dyker – naturligtvis – också gamla frågor upp på nytt. Bland papperslapparna finns rudimentära anteckningar från tidigare möten. Där finns sedan också någonting som ser ut som tankegångar om utmaningar, misslyckanden och – lite – framgång.
Den största – och överhängande – risken för misslyckanden handlar om att vi på många sätt är på sidan av europeiska allfartsvägar. De mellaneuropeiska partierna har årtionden av samarbetstraditioner. Vi var senkomna och det berodde ingalunda alltid på våra egna senkomna val.
Efter världskriget var vi en särling upp i norr. Marshallhjälp kunde vi inte få även om det i princip fanns en möjlighet att anmäla sitt intresse. VSB-pakten gjorde sitt för att förhindra en effektivare och närmare knytning.
Men dynamiken i Europa har förändrats. Den förändrades redan med Sovjetunionens sammanbrott och vårt EU-medlemskap, men den häftigaste förändringen kom egentligen med Rysslands angrepp på Ukraina. I och med det kriget står vi på sätt och vis i centrum.
För någon vecka sedan fanns det ett helsidesreportage i en stor tysk tidning om Finland, gränsen och försvarsviljan. Från att ha varit något av europeisk paria under det kalla krigets dagar har vi – i de andra europeiska ländernas ögon – stigit fram som den politiska och militära realismens orubbliga hemvist.
Nu återstår det att förvandla ryktet om vår orubblighet till inflytande i processerna.
Framför oss kommer vi att ha en gropig väg. Förenta staterna väljer president den 5 november 2024. Följande tyska förbundsdagsval måste hållas senast i slutet av oktober 2025. Segraren tror vi oss veta redan nu – det är CDU-CSU. Men andra platsen tas av AfD och det innebär därför svårigheter med att hitta en stabil och europeiskt fungerande regeringsbas.
Sen kommer det franska presidentvalet 2027. Det kan också gå mycket galet och allt det här sammanfaller med Europaparlamentets följande mandatperiod.
För att på något sätt råda bot på den europeiska turbulensen behövs det – enkelt uttryckt – mera stabilitet och det kunde de nordiska länderna stå för. I just det samarbetet kunde SFP spela en nyckelroll. Det är någonting som vi kan och som vi har i vårt politiska och geografiska DNA.
Det förutsätter ett effektivt samarbete mellan de nordiska liberala partierna. Det har vi ropat efter under de senaste 10 åren, men nog lite för döva öron. Det förutsätter också att vi har en fot inne i följande finländska kommissionärs kabinett och att vi har någonting att säga till om i gruppledningen i parlamentet.
Varför behöver vi det här?
Med Brexit förlorade Storbritannien ekonomisk styrfart och inflytande i Europa. Trefoten Frankrike – Tyskland – Storbritannien blev plötsligt en lite instabil stol med två ben.
De nordiska länderna – med Norge i bakgrunden – kunde vara en starkt stabiliserande faktor, som kunde puffa åt sidan kortsiktiga juntnings-sammanslutningar, som mera har riktat in sig på individuella platser i vilstolarna på kommandodäck än på effektivt och långsiktigt – och mera invecklat – samarbete för en fungerande europeisk framtid.
Här finns utmaningar att bita i!
Här kan du läsa fler kolumner av Nils Torvalds.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.