Förflytta dig till innehållet

"Tänk om man skulle presentera den s.k. anstalten som ett tryggt ställe när krafterna sinar, ett ställe med garanterad hjälp dygnet runt, med värme, näring, närvaro"


Jag håller på att bli en börda.
Jag förstår det när jag lyssnar på den offentliga debatten.
Jag åldras.
I mångas ögon är jag redan gammal.
Där jag tidigare kunde presentera mig som en produktiv individ som skaffade utbildning, jobbade och födde tre barn blir jag nånting vagt och obestämt – en siffra och en procentenhet.
Skärpan sätts på saldot: jag kommer att kosta alldeles för mycket. Prat om drömmar och framtid ersätts med ett ensidigt: för dyr i längden, ohållbart, vi har inget val (tyvärr).
I boken ”Hoivan arvoinen” (Gaudeamus) visar en rad forskare på hur vi genom att välja ord och uttryck samtidigt skapar bilder och föreställningar som påverkar de politiska besluten.
Det handlar om vad man lyfter fram och hur man beskriver saker.
Forskarna talar om ett ”eget” språk som används inom vårdpolitiken.
Språket är ett starkt byggnadsmaterial.
I den offentliga diskussionen framställs åldrandet, den skörhet som följer, det gradvis ökade behovet av olika former av stöd som dyra problem som måste lösas så billigt som möjligt.
Man talar om problem istället för behov.
Kanske problem är lättare att avgränsa och avstyra, tänker jag.
Behoven finns inbyggda, de är allmänna, inget man kan belasta någon för?
Det här påverkar förstås också besluten.
Den äldreomsorg som kommunerna sedan 1990-talet har arbetat fram, bygger ofta på beslut som fattats utan offentlig diskussion, lite i skymundan, hävdar forskarna i förordet.
De nämner principer för konkurrensutsättning, nedskärningar och ändringar som gjorts hänvisande till att man inte har något val.
Den officiella sanningen är att man bygger upp och satsar på ”de goda modellerna” och monterar ner ”det dåliga”.
Alltså: i rask takt vidare från anstaltsvård till mera öppenvård, i rask takt från offentlig sektor till att sälja ut ännu mer av verksamhet och fastigheter.
Utgångspunkten är: alla vet att det är bra att anstaltsvården monteras ner, eller hur?
Rannsaka er själva – vad tänker ni när ni hör ordet anstalt?
Bilden av en opersonlig överfull avdelning, där gamla människor ligger berövade sin integritet och sin bestämmanderätt, människor i blöjor, människor som inte klarar av att äta själva, som måste bli matade och svängda.
Vill vi ha det så, frågar politiker och tjänstemän.
Samtidigt presenterar de alternativet: Bilden av hemmet, tryggheten, rätten att bestämma över sin tid och sin dag och sitt liv.
Men tänk om man skulle vända på det hela.
Tänk om man skulle presentera den s.k. anstalten som ett tryggt ställe när krafterna sinar (tillfälligt eller slutligt), ett ställe med garanterad hjälp dygnet runt, med värme, näring, närvaro.
Och tänk om hemmet skulle beskrivas som en isolerad plats där bara tystnaden talar, väntan på att nån ska komma in genom dörren för att sen strax ge sig av igen.
Bakom boken ”Hoivan arvoinen” står forskare från Helsingfors universitet, Tammerfors universitet och Seinäjoki yrkeshögskola.
De är aktiva inom olika områden, alla med fokus på vård.
De talar om ”vaiva” och ”hoiva” och utgår från att skörhet/svaghet och behovet av omsorg/vård/stöd finns hos oss alla.
Det begränsar sig inte heller till ålderdomen, utan uppträder under olika perioder i olika sammanhang på olika sätt.
Att vara människa är att vara sårbar.
Det här är ett faktum som gör människorna beroende av varandra, vilket i sin tur föder mänskliga relationer, möten, ekonomiska strukturer, kring det här formas samhällen.
Behoven är en god drivkraft.
Det rimmar förstås illa med de ideal som idag förhärligar och lyfter fram oberoendet, att ensam är stark och sin egen lyckas smed.
Vems ideal är det som styr?
För en vecka sedan presenterades ett nytt lagförslag som innebär att taket för sjukdomskostnaderna (vad en enskild människa max betalar i året) i framtiden också skulle omfatta bl.a. tandvård.
Samtidigt framkom det att man ville slopa det så kallade mellantaket för kostnaderna.
I praktiken skulle det betyda att den som hittills betalat för max tre besök per år på hälsocentralen (totalt ca 60 euro) skulle betala för alla besök ända upp till det övre kostnadstaket på ca 600 euro.
Det skulle alltså bli bättre (ur vems synvinkel?) fast det blev sämre.
Vad är bra för vem?
Boken ”Hoivan arvoinen” frågar vem det är som definierar.
Det har en avgörande betydelse.
Forskarkollektivet tar avstånd från tanken att en människa som behöver omsorg är en börda.
Det är ett grymt etos.
Sist och slutligen handlar det om hur man väljer, politiskt och etiskt.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter