Förflytta dig till innehållet

Tammisilta stänger – då drabbar det fossila vemodet

ung kvinna ler mot kameran

Det är mörkt som bara en novemberkväll kan vara. Motorvägen blänker av regn.

Jag behöver kaffe för att hålla mig vaken. Framför mig lyser Tammisilta som en fyrbåk. Bekant och trygg. Jag kurvar in – för sista gången.

”Kommersialismens tempel”, kallade min biologilärare komplexet när det restes på slutet av 90-talet. I novembermörkret 2022 är det ett ganska oansenligt tempel.

Bakom fönstren gapar hyllorna tomma. Tomheten blottar en kantstött byggnad som tiden sprungit ifrån.

Kanske är det därför jag drabbas av ett sådant vemod över att Tammisiltas tid nu är all. Det är en byggnad som jag har sett stå sprillans ny, som en representant för framtiden i all dess problematiska konsumism, som nu plötsligt ska räknas in i det förgångna.

Som förvandlats till ett minne som vittnar om att jag själv börjar bli en fossil.

Men ännu är det öppet. Och människorna är kvar. Det är inte bara jag som har vänt in. Folk har det alltid funnits i Tammisilta, och folk finns det ännu fast de enligt kvinnan vid kassan bara har öppet tre dagar till.

– Jaha, kaffe och så någonting hälsosamt, säger hon när hon slår in min chokladplatta.

Jag brukar inte småprata så mycket vid kassor, men i Tammisilta har jag ofta gjort det.

Platsen har inte bara varit en genomfart. Den har haft en uppenbar social dimension, med stammisar som blänger skeptiskt under kepsar och personal vars ansikten jag känner igen.

Det var till Tammisilta de tuffa killarna i gymnasiet åkte när de hade fått körkort och ville köra hårt på motorvägen.

Det är där jag har stannat på vägen till och från studiestaden, för att byta blöjor på nyfödda barn eller för att äta de där evinnerliga hamburgarna som de har envisats med att gilla från lekåldern till gryende tonår.

Det slår mig att det inte bara är jag som är en fossil. Många av mina minnen är präglade av fossilt bränsle. Kopplade till bilfärder och bensinstationer.

Jag är uppvuxen på landet och fortfarande bosatt på min barndoms Kimitoö. Bilen har varit ett måste för att komma ut i världen.

Vägarna är märkta av bilminnen. Jag kan peka ut alla ställen där vår hopplösa Citroën strejkade. Jag minns var vi av misstag tankade diesel i bensintanken och jag vet var macken med det bästa godiset fanns, fast den är jämnad med marken.

Det är minnen från en svunnen tid. Rester från en i längden ohållbar livsstil.

I stället för att investera i nödvändiga renoveringar av Tammisilta kommer ägaren TOK att bygga ut sitt nätverk av laddningsstationer för elbilar.

Nedläggningen av Tammisilta är ett kliv bort från det fossila.

Det är bra. I princip är jag glad. Ändå är det sorg jag känner där vid kassan.

Jag vet ju inte vart jag och alla de andra som vikt in denna mörka novemberkväll nu ska ta vägen. Jag sörjer den miljö som är mackens, som i all sin ohållbarhet är en kultur i sig.

Till den som inte vet vad jag talar om kan jag bara säga läs! Läs Peter Sandström, läs Sanna Tahvanainen, läs Ulrika Hansson, läs Axel Åhman. De vet det jag vet om bensinstationers kulturella och själsliga dimensioner.

Om allt mänskligt som ryms bland munkar, kaffe och doften av Wunderbaum.

Kvinnan som betjänar mig berättar att alla som jobbar där har fått nya jobb och att hela personalen blivit hörd genom processen. Hon är nöjd med sin arbetsgivare och verkar ha all anledning att vara det.

Vemodet är mitt. Jag vet inte vart jag nu ska ta vägen. Laddningsstationer för elbilar låter inte som rum för människor.

Det låter som ett kliv mot en framtid där det inte är tänkt att man ska dröja och småprata.

Men jag kan ha fel. Och koldioxidavtrycket av denna min nostalgitripp är ju inte hållbart i längden.

Dela artikeln

En kommentar: “Tammisilta stänger – då drabbar det fossila vemodet

  1. Krister UPPMAN skrev

    Pröva Lahnajärvi, min barndoms ”tankplats”, de är mitt i en ny ”glansperiod. Ett mycket trevligare ställe än det ”själslösa” Tammisilta….
    ”Den enas död, osv…….”.

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter