Synvinkeln: Tjatets anatomi
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Skolorna har börjat och jag kommer på mig själv då jag tänker att jag är en sån som inte tjatar så värst, några timmar senare frågar jag om läxorna är gjorda.
Jag tror jag frågar en gång.
Jag vet att jag skickar den andra parten att ställa samma fråga. Och jag inser att vi tjatar. Att det inte är första gången frågan ställs heller. Jag ska lägga av med det. Men hur?
Tjat innebär att en person upprepade gånger ber en annan person göra något. Torka bordet. Häng upp jackan. Läs läxor. Den påtjatade ignorerar vad det än är som insisteras. Det är en interaktion där var och en spelar sina speciella roller, att uppmana och att inte hörsamma uppmaningen.
Det fascinerande är att tjatet har ett eget språk. Det finns ord för den som tjatar, tjatgubbe, tjatmaja, tjatmoster och det finns tjatmetoder. Gubbarna, majorna och mostrarna beskrivs med nedsättande ord, det är inget fint i att vara en tjatgubbe. I benämningarna undergrävs tjatet. Det är kanske bra. För det är klart att den som upprepade gånger hör samma uppmaning blir tämligen avtrubbad och skaffar ytterst selektiv hörsel.
Å andra sidan tänker jag på att det längre tillbaks i tiden fanns järnmasker där i synnerhet munnen täpptes till och att dessa främst användes för att tysta kvinnor. Tjatet är ofta betraktat som kvinnligt. Det kan sägas att den som tjatar känner en viss maktlöshet. Samtidigt är tjatet i sig inte aggressivt, det bara repeteras, i hopp om att den som blir påtjatad ska ge upp och fälla ner toalocket.
Istället för tjat uppmanas man som förälder i relation till barn att använda sig av beröm. Vad bra att du har gjort läxorna. Tack för att du torkade bordet. Så fint det blev när du städade rummet. Barn gör vad som förväntas av dem.
Jag tror att tjat gör något med både den som tjatar och den som blir påtjatad. Den som tjatar fastnar i ett negativt träsk, varför lyssnar du aldrig på mig? Den som blir påtjatad kommer att känna olust. Vissa språkliga uttryck kommer att förknippas med obehag. Personligen hyser jag en aversion mot krav på tacksamhet. Jag kan alltså visst vara tacksam över allt möjligt, men eftersom det är förenat med ett upprepat krav på något jag borde ha känt (men inte kände tillräckligt eller av fel orsaker) så är det alltid sammanbundet med ett monotont upprepande av hur något borde göras och jag känner att tacksamheten är naggad i kanterna.
Tjat utförs mellan minst två personer, även om det kan verka som om det endast är en person som gör något. Det är enklare att åstadkomma det man vill genom beröm eller frågor, hur tycker du att vi ska göra? Men om ingendera har något svar så tänker jag att det också kan finnas en viss kärleksfullhet i att upprepa och repetera, inte tjata intill vansinne, utan byta språk och tala om repetition, som ju också är väsentligt för att ta till sig ny kunskap. Att någon säger på nytt, det som ska fastna. Helst ändå hitta ett annat språk än tjatets för att uppnå den effekt som önskas. För läxorna var ju ändå gjorda, frågan bara slank ut, slentrianmässigt och väldigt tradigt.
Mia Franck
Skribenten är FD och författare, bosatt i Åbo
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.