Förflytta dig till innehållet

Sveriges politiska karta ritas om

Om drygt ett år är det riksdagsval i Sverige. Samtidigt väljs nya ledamöter i kommunfullmäktige och i regionerna – de sistnämnda hanterar hälsovård och kollektivtrafik. Valet har betydelse för Finland – vår västra granne är en viktig partner inom handel, politik och kultur.

Regeringsbildningen efter valet 2018 blev komplicerad och nu ritas den politiska kartan om för att om möjligt undvika att Sverige lamslås av käbbel och icke framåtsträvande konstellationer.

Valet har betydelse för Finland – vår västra granne är en viktig partner inom handel, politik och kultur.

Under en lång period var Sverige politiskt stabilt – oavsett valutgången var det alltid Socialdemokraterna (S) som regerade, ibland i majoritet, ibland i minoritet med stödpartier som Centerpartiet och Folkpartiet. Statsminister Tage Erlander hade samma roll av landsfader som Urho Kekkonen i Finland.

Sverige framstod som en idyll med röda stugor och vita knutar, sill till midsommar, jul och påsk och en strävan mot ett modernt, teknokratiskt och jämlikt samhälle med badrum för alla och en Volvo eller Saab parkerad framför radhuset.

När Olof Palme mördades på öppen gata i februari 1986 hade dock Sverige redan börjat förlora sin politiska oskuld. Miljonprogrammens höghusområden och arbetskraftsinvandringens konsekvenser i form av rotlöshet var redan då tecken på att välfärdssamhället började knaka i fogarna.

Ingvar Carlsson och Kjell-Olof Feldt tog över ledningen av landet med en pragmatisk och samarbetsinriktad politik. Regeringen kunde dock inte hantera den nya tidens utmaningar i form av bl a en allt sämre skola och ett av världens högsta skattetryck.

I början av nittiotalet hette den nya statsministern Carl Bildt, stark ledare för Moderaterna (M), ett högerparti med en bredare profil än under den decennielånga ökenvandringen i opposition under hans svärfar Gösta Bohman.

Bildt hade två ambitioner, göra Sverige till en del av det europeiska samfundet och att öka det privata näringslivets roll på bekostnad av den offentliga sektorn. Samtidigt myntade han begreppet den rödgröna röran för att beskriva vänstern och det framväxande miljöpartiet.

Finanskrisen efter Kuwaitkriget 1991 satte käppar i hjulet för den nya politiken och Socialdemokraternas starke man Göran Persson kunde ta över, sanera ekonomin med hård hand och mynta uttrycket ”Den som är satt i skuld är inte fri”.

Triangulering var det vapen som de unga moderaterna Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Per Schlingmann utvecklade i början av 2000-talet för att bryta Göran Perssons långa tid som statsminister. Triangulering innebär att förflytta sina positioner för att erövra motståndarens starka befästningar.

De nya moderaterna kallade sig också ”det nya arbetarpartiet” och när Centerpartiets (C) ledare Maud Olofsson bjöd in de övriga borgerliga partiernas ledare till sin gård i Västerbotten var ett framgångsrecept klart – Alliansen mellan M, C, Kristdemokrater (KD) och Folkpartiet (FP) var född.

Blockpolitiken tog snabbt form och Sverige blev allt mer likt USA eller Storbritannien med vattentäta skott mellan partigrupperingarna.

Succén i valet 2006 var formidabel och ett energiskt team tog itu med sin nya politik, allt från friskolor och vårdval till omläggningar av skattepolitiken i form av jobbskatteavdrag, stöd till renovering och ombyggnad och hushållstjänster. Efter valet 2010 började dock lagret med idéer vara tömt och en ny politisk kraft växte fram från höger, Sverigedemokraterna (SD) under ledning av den vältalige Jimmie Åkesson.

Partiet med rötter i motstånd mot invandring, socialkonservatism och nationalism tog steget in i riksdagen 2010 och har sedan växt till Sveriges tredje största politiska kraft, trots avhopp och skandaler.

Valet 2018 gav Sverigedemokraterna en stor framgång. Nu fanns inte enbart den traditionella skiljelinjen höger-vänster utan också en uppdelning där SD, KD och M ligger på den ena sidan (Traditionell, Auktoritär, Nationalistisk) och S tillsammans med Miljöpartiet (MP) och Vänsterpartiet (V) hamnar mer eller mindre långt ute på den andra sidan (Grön, Alternativ, Liberal).

När Centerpartiet och det numera omdöpta Folkpartiet – Liberalerna (L), tvingades ta ställning i regeringsfrågan blev det inställningen till Sverigedemokraterna som avgjorde. Minoritetsregeringen med S och MP under ledning av Stefan Löfvén kunde fortsätta på basen av det så kallade Januariavtalet med 73 reformpunkter, där till exempel arbetsrätten och marknadshyror finns på tapeten.

Alliansen var alltså slagen i spillror, men saknaden efter den är stor inom det borgerliga lägret. Den som först tog initiativet till att försöka samla oppositionen till höger var Kristdemokraternas ledare Ebba Busch, vars köttbullslunch med Jimmie Åkesson redan är legendarisk. Moderaternas Ulf Kristersson följde efter med en dialog i riksdagens kulisser med Sverigedemokraterna.

Senast ut i det nya maktspelet är Liberalernas Nyamko Sabuni, som efter en uppslitande intern maktkamp fick genom sin vilja att i nästa val förorda en borgerlig regering, som söker stöd och samarbete i konkreta politiska frågor hos SD.

Denna cocktail är besk för många gamla folkpartister som förespråkar tolerans och frihet, särskilt i Stockholm, medan liberaler i Skåne har erfarenhet av att styra kommuner tillsammans med SD och tar det hela med ro.

Lika besk är Centerledaren Annie Lööfs salladsblandning där hon förklarar sig beredd att stödja Stefan Löfven efter valet om inte Ulf Kristersson kan skapa en regering som inte är beroende av SD. Många centerpartister i Norrland och Skåne gnyr över att de två folkrörelsepartierna med delvis motsatt syn på ekonomi och personliga rättig- och friheter nu tar plats i den politiska mitten.

Just nu är opinionsläget stabilt trots att den politiska kartan håller på att ritas om i snabb takt. De tre stora, S, M och SD ligger över eller kring 20 % av väljarkåren, L, MP och KD befinner sig under eller i närheten av valtröskeln på 4 %, medan V under ledning av sin nya partiledare Nooshi Dadgostar seglar tryggt i närheten av tioprocentsgränsen.
V har mullrat med trummorna i ett oheligt samarbete med M och KD för att varna S för att inte ta deras stöd för givet.

I dagens läge ser det nya tredje blocket till höger med M, KD, S och L – om de sistnämnda överlever valet – ut att kunna bli ett starkt regeringsalternativ. För att detta skall bli verklighet krävs att alla parter prutar på sina principer – stödet från SD är inte gratis, men väljarna kommer inte att låta M och KD lägga sig platta inför Jimmie Åkesson.

Mittenblocket med S, MP och C kan också regera, men då krävs att V får några morötter, vilket C motsätter sig.

Ett rent vänsterblock ser idag orealistiskt ut – tiderna har ändrats sedan Tage Erlander var den trygge mannen med egen majoritet i Regeringskansliet Rosenbad.

Dela artikeln

En kommentar: “Sveriges politiska karta ritas om

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *