Sven Ruin och Nato
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Natofrågan. I ÅU (21.4.2022) uttrycker du, Sven, din oro över att du kanske ser dig tvungen att lämna Sverige om landet skulle bli medlem av Nato.
Kan du tänka dig att ta emot ny information och eventuellt omvärdera din uppfattning? (Det är ju ofta så att när någon försöker lägga fram en annan uppfattning blir man själv bara mera styrkt i sin egen.)
Nato består i Europa av en mångfald demokratier, börjande med Norge och Danmark. Länder där man kan känna sig trygg. Det går lätt att på webben söka fram en karta över Natos medlemsländer.
Visst är väl en stor del av världen i kulturellt hänseende ganska hjärntvättad av den angloamerikanska kulturen, men att anse att t.ex. Tysklands politik styrs av USA eller Nato är nog en tolkning som bortser från en mängd fakta. Inte minst att Tyskland valt att egensinnigt köpa rysk naturgas.
Du vill föra fram det hot som du tycker Nato innebär för i synnerhet Estland och Finland.
Låt mig få säga att min svärmor, mor alltså till min öselska hustru, har suttit två perioder i Estlands riksdag Riigikoku (för Centern), och att hon– i likhet med de flesta ester, inte minst den nuvarande regeringen, som ivrigt uppmuntrat Finland att komma med i Nato – är överlycklig att Nato finns.
Alla länder vid Rysslands västra gräns (med undantag av Ukraina och Finland) är medlemmar av Nato, och har fått vara i fred för Ryssland, utom alltså Ukraina, som blivit regelrätt angripet av Ryssland.
Finland och Ukraina har det gemensamt, att de har tillhört det ryska/sovjetiska, dvs. ryska, imperiet. Det har relativt nyligen höjts röster (bl.a. Zjirinovskij) som hävdat att Ryssland skulle ha ett slags moralisk rätt också till Finland, lite analogt med Rysslands rätt till Ukraina.
Ryssland har via sin ambassad uppmanat ryska medborgare att anmäla trakasserier mot dem här i Finland.
Ryssland har nämligen en lag som förpliktigar de ryska myndigheterna att komma utomlands bosatta ryssar till undsättning ifall dessa blir trakasserade.
Finlands säkerhetspolitik under sovjettiden byggde inte bara på alliansfrihet och neutralitet, utan på att vi hade en pakt (dvs. i praktiken allians) med Sovjet, den så kallade VSB-pakten (YYA-sopimus) för vänskap, samarbete och bistånd.
Att Finland under Andra världskriget valde att samarbeta med nazisterna är nog lite väl mycket sagt. Läget torde snarast ha varit det att Finland hamnade i kläm mellan Sovjetunionen (som under mellanfreden 1939-40 upprepade gånger yrkade på ytterligare eftergifter från Finlands sida) och Tyskland, och att detta läge – i ett klimat av (i mitt tycke rättmätig) önskan att få tillbaka det som Sovjet med våld tagit – gjorde det snart sagt omöjligt att inte dras med i kriget.
Att det blev på Tysklands sida hade nog föga att göra med att det var just nazister som Tyskland styrdes av då.
Om man själv skulle bli tvungen att vara den som fattar beslutet om att gå med i Nato eller inte, vad skulle man göra?
Det skulle alltså gälla att fatta det optimala (eller kanske minst dåliga) beslutet med tanke på ens landsmäns säkerhet.
Oavsett ens egna sympatier och antipatier.
Magnus Gräsbeck
Finland
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.