Förflytta dig till innehållet

Studieprestationer, en självbiografi

man med litet leende tittar mot kameran

I augusti–septemberskiftet börjar det hända i Åbo. Staden vaknar till liv och gatubilden fylls av färgglada filurer, skratt och sång. Spänning och kanske ångest inför det nya skedet i livet. Skol- och högskolestarten är här! Studenterna tar för första gången ett ansvar för sig själva – lär sig att byka, diska och att mat inte magiskt uppenbarar sig i kylskåp. Ja, ansvarar över sina studier förstås.

För eleverna som börjar i första klass öppnas helt nya världar när de lär sig läsa och skriva. De åker på upptäcktsfärd till exotiska platser, lär sig om nya djur, kulturer och träffar nya kompisar. Mellan pärmarna finns det oändligt med personer och berättelser att tappa bort sig i.

En del studenter känner prestationsångest inför de följande nio månaderna. Nu vill jag dra mitt strå till stacken genom att berätta om min egen magra skolframgång – förstås var det delvis ett annat årtusende. Jag hoppas att denna lilla snutt kan lätta prestationsångesten.

När jag blickar tillbaka 27 år till min skolstart var mitt intresse för skolgång knapert och under det första året minns jag att vår klass fick sitta tyst med knäppta händer hela musiklektionen för att vi förde väsen. Därtill hade jag arkiverat våra veckobrev säkert i min skolväska, vilket framgick när läraren frågade mina föräldrar om inte vi övar på veckans ord.

Uppenbarligen inte.

Skolan blev snabbt en plats som jag gick till för att jag måste. Fördelen var att mina kompisar också var tvungna att samlas där. Det kanske syntes. Under första året i gymnasiet träffade jag min studiehandledare på skolgården och han undrade vad jag gjorde där. Jag var uppenbarligen inte akademiskt lagd.

Allt behöver inte vara perfekt. Njut av det spännande och intressanta ni har framför er och ta inte studierna för allvarligt.

Någonting måste ändå ha sipprat då och då in i min hjärna och min standardteknik att panikplugga dagen innan proven var tillräckligt för att avklara grundskolan och gymnasiet. Jag upplevde nog ingen panik, men i förhållande till det lilla som jag gjorde innan den dagen så kanske man kan beskriva processen så.

En komisk incident skedde efter en övningshörförståelse. Jag hade sovit igenom ”hörffan” och gissat svaren på måfå. Det var fest kvällen innan, så jag tog tillfället i akt att vila ut. Efter att vi fått resultaten frågade läraren mig i korridoren om jag är ”dum i huvudet”. Ironiskt nog skrev jag mina studentskrivningars högsta vitsord ”E” i just det språket.

En annan intressant situation hände när jag sov sött på en lektion och läraren plötsligt sparkade till min pulpet. Relativt befogat, men under mina egna föreläsningar brukar jag be någon av eleverna att försiktigt väcka sina slumrande kompisar–jag vet ju hur jobbigt det är att bli väckt ur sin ljuva sömn under lektioner.

Det var inte förrän jag började jobba på min kandidatuppsats som jag blev riktigt intresserad av att studera. Plötsligt hade jag friheten att försöka förstå någonting som jag själva tyckte var intressant. Det var inte längre lärarna eller lektorerna som bestämde och det handlade inte heller om att lära mig något utantill. När jag väl hittat denna gnista så började studierna också rulla.

Det som jag nu vill säga med denna korta studiememoar är: var skonsamma mot er själva. Gör de ointressanta kurserna tillräckligt bra och de intressanta för fullt. Allt behöver inte vara perfekt. Njut av det spännande och intressanta ni har framför er och ta inte studierna för allvarligt.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter