ÅU 28.05.2020 16:00

Det är några veckor sedan hela landets studenter fick det slutgiltiga resultatet av sina skrivningar. Själv upplevde jag både lättnad och besvikelse. Det var förstås skönt att få veta att jag blivit student, men ändå en besvikelse över några av resultaten. Själv har jag både dyslexi och benämningssvårighet och det är ett hinder för mig varje dag. Det har förstås gjort det extra tungt i vår, då studentexamensproven plötsligt skulle klämmas in på ännu färre veckor. Men enligt studentexamensnämnden ska alla bemötas “jämlikt” d.v.s att man drar varenda elev över samma kam, oavsett om man kämpar med en inlärningssvårighet eller inte. Detta gör så att de som redan kämpar dubbelt hårdare i skolan inte får en chans att uppnå ett rättvist resultat. Anser studentexamensnämnden att det är mitt fel att jag får kämpa med dyslexi? Jag har inte valt att få denna diagnos men ändå sätter de bördan på de elever som får kämpa genom skolan.
I och med studentexamensnämndens diskriminering mot personer med inlärningssvårigheter minimeras deras chans att få en rättvis bedömning. Jag har svårigheter med att stava i och med min dyslexi och det gör så att jag både i modersmål, finska och engelska förlorar poäng fast jag vet hur man ska säga ordet, men ordbilden är något jag ofta saknar. Min benämningssvårighet slår igenom i nästan alla ämnen, då jag visst kan förklara olika fenomen, men begreppen kan vara omöjliga att minnas. I och med detta fick jag veta att jag hade rätt till att få kompensationspoäng. Men här möter vi det andra problemet: Dessa kompensationspoäng har jag bara rätt att få i ett ämne. Studentexamensnämnden tycks alltså utgå från att jag bara har dyslexi i ett ämne! Om de tror det håller jag gärna en gratis kurs för alla i nämnden så att de kan lära sig mera om läs- och skrivsvårigheter.
Jag accepterade ändå detta och tänkte att jag skulle vara glad för att jag åtminstone kan få detta som hjälp. Här möter vi det tredje problemet: Det visade sig att de ändrat reglerna så att man bara kan få kompensationspoäng om man blivit underkänd i ett ämne. Detta gör mig så frustrerad. Här har man levt på hoppet att dessa kompensationspoäng kanske kan ge mig ett mera rättvist resultat i åtminstone ett ämne, då jag inte kan stava eller hittar alla begrepp på beställning. Vad är poängen med ett prov som inte motsvarar en verklig situation? Idag använder man sig av stavningskontroll både i fortsatta studier och jobb. Skulle inte bedömningen bli mera rättvis om både hög- och lågpresterande dyslektiker får tillgång till stavningskontroll i stället för kompensationspoäng?
Vad vill studentexamensnämnden säga med sina principer? Anser de att personer med inlärningssvårigheter inte har rätt till en jämlik chans? Är det verkligen en skola med mångfald vi strävar efter om det de gör är att trycka ner minoriteter som får kämpa dubbelt mera varje dag i skolan? Jag känner mig iallafall nedtryckt och diskriminerad.
 
Paola Björklund

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln