Förflytta dig till innehållet

Strålande stjärna

Ruth Illman.

En jul hände det vår familj, det som den välbekanta profetian i Jesajas bok talar om: ett barn blev oss fött.

På årets mörkaste och kortaste dag lystes vår tillvaro upp av en strålande stjärna: vår mellersta dotter Ester som föddes tidigt en torsdagsmorgon i julveckan och vars namn betyder just stjärna.  

Det blev en alldeles annorlunda jul då för fjorton år sedan: stillsam och vacker trots att regnet öste ner och de flesta välvårdade traditioner som jag trodde var helt oumbärliga för en ”riktig jul” fick läggas åt sidan.

Det blev till exempel ingen julkyrka för mig det året. Då mina syskon med familjer promenerade iväg mot domkyrkan satt jag kvar i mammas vardagsrum och såg på mitt tre dagar gamla barn som sov i min famn.

Där och då insåg jag – med en klarhet, djuphet och känsla som gör att stunden dröjt sig kvar i mitt minne – hur ofattbart vacker julens berättelse egentligen är.

Helt oberoende av om en tror att Jesus är den Messias som utlovas av de bibliska profeterna, om en ännu väntar på den som ska komma, ja till och med oberoende av om en tror att det finns en Gud överhuvudtaget, så är berättelsen omvälvande i det den säger om människans möjligheter till godhet och ansvar.

Det är oerhört stort att föreställa sig att det allra dyrbaraste i vår verklighet kan ta konkret form i en mänsklig kropp som underkastas alla kroppars ofrånkomliga skörhet, vilket också är dess storhet.

Det handlar dessutom om en värnlös liten kropp som inte klarar sig en enda stund utan värme, omsorg och närhet av andra människor. Det är att tro gott om mänskligheten, att vi i vår litenhet, med alla våra tillkortakommanden och brister, kan anförtros evigheten och härligheten som ett nyfött barn.

Den handlingen har tilliten inskriven i sig, att vi faktiskt klarar av att resa oss över vår litenhet och bära vårt ansvar.   

I år blir det också en annorlunda jul och många av de där välvårdade traditionerna som hör helgen till måste vi avstå ifrån.

Jag frågar mina döttrar vad de tycker att är allra viktigast med julen just i år och får tre snabba, raka svar. ”Att fammo inte behöver vara ensam”, säger åttaåringen. ”Att vi tar hand om varandra”, säger fjortonåringen. ”Att det blir lite vilsam vanlighet”, säger sextonåringen. ”Att fortsätta försöka leva upp till förtroendet och bära ansvaret att vara människa”, tänker jag – även om ansvaret numera bara symboliskt vilar i min famn.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *