Spårvagnen byggs inte i ett vakuum

Spårvagn i Åbo.Jarl Ahlbäck frågar i ÅU (30.09) vem som ska åka spårvagn, och ifrågasätter ifall det bor och jobbar tillräckligt många längs den gällande planlagda sträckan för spårvagnens första linje.

Pinsamt nog så verkar Ahlbäck ha glömt att vi som faktiskt åker offentliga färdmedel har möjlighet att byta färdmedel under resans gång, och det redan idag är en minoritet av bussåkare som har en direkt busslinje mellan hem och arbetsplats utan gladeligen byter buss när de åker.

Därmed kommer mängden potentiella användare av denna första sträcka vara långt fler än i hans hypotetiska, haltande exempel. Och då har vi inte ens nämnt nya spårvagnslinjer som skulle följa, eller att spårbaserad kollektivtrafik lockar nya resenärer som annars undviker bussar.

Men Ahlbäck inleder faktiskt sin insändare med "En jätteinvestering i kollektivtrafik borde basera sig på ingenjörsmässiga numeriska kalkyler och prognoser om resebehov".

Har han då inte bekantat sig med den statliga forskningscentralen VTT:s utredning om lönsamheten av Åbo spårvägsplaner (2019), som konstaterade att staden kan täcka sin andel av investeringen genom tomtförsäljning, som i samband med spårvägens utbyggnad kan få bättre pris och säljas där man tidigare inte kunnat.

Mer problematiskt är att Ahlbäck sedan skippar sitt egna krav på kalkyler och prognoser och hittar på att "I det stora hela kommer befolkningstillväxten att vara obetydlig och därför även bostadsbyggandet" utan att alls referera till någon utredning eller prognos.

För det är något som ingenjörsmässiga kalkyler och prognoser motbevisar, t.ex. regionutvecklingsspecialisterna på byrån MDI förutspår att Åboregionen växer med mellan 30 000–50 000 invånare inom nästa 20 år, beroende lite på scenario. Spårvagnen lever alltså inte i ett vakuum för att endast serva idag existerande arbetsplatser och bostadsområden, utan kommer att aktivt styra stadsutvecklingen och även driva på tillväxten. Allt enligt de vetenskapliga utredningar Ahlbäck efterfrågar.

Till slut hävdar Ahlbäck att han för talan för "alla våra barnbarn", men sanningen är att det är barnen och barnbarnen som kommer tacka att nuvarande skattebetalare som tar beslut som staden kan njuta av i 50, 75 eller upp till 100 år framöver. Det är primärt de stora årskullarna som motarbetar detta framtidsprojekt, men inte för kommande generationer utan av helt själviska orsaker. Varför? Kanske för det kostar inom deras livstid men frukterna av investeringen kan plockas långt efteråt, något som de årskullarna inte är vana med.

Jean Salminen