De sista ska bli de första, säger Skriften. Orden klingar så självklara mot bakgrund av det som sker.
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
I ett regnigt decembermörker är det ganska enkelt att låta tankarna leva sitt eget liv. Det finns inte så mycket som kan dyka upp och distrahera, annat än just de egna tankarna.
Ändå kan det bli väldigt trångt där upp i huvudet, antingen dribblar man bort sig i sin egen förträfflighet eller så går man vilse i tröstlösa grubblerier.
Jag läser några ord av den svenske författaren och pastorn Peter Halldorff; “Är det inte märkligt med människan? Hon tycks bara kunna förstå det hon redan förstått”, säger han. Jag nickar igenkännande och försöker låta blicken vänja sig vid det blanka mörkret utanför mitt fönster.
Det är ett vått och mörkt december som kommer oss till mötes men jag upplever ändå att det är ett mörker som bär ett, av tid och tradition, väl inövat hopp om ljus. Vi är ju faktiskt på väg in i en tid med årets ljusaste kyrkliga högtider. Återigen ett bevis på hur det bara är mörkret som kan få ett ensamt ljus att lysa riktigt klart. Det är samma mörker som tvingar på oss möjligheten att krypa upp lite närmare för att rå om varann, att få bli det vi egentligen är, inte vad vi borde vara.
Jesus rider in i Jerusalem, inte som en högt ärad kung, utan som en ödmjuk tjänare. De sista ska bli de första, säger Skriften. Orden klingar så självklara mot bakgrund av det som sker. Med ett kollektivt “Hosianna” inleder vi vårt adventsfirande och vi bjuds, av sed och tradition, att stilla oss inför något som vi egentligen inte förstår, eftersom vi, som bekant, gärna bara förstår det vi redan förstått. Nedräkningen inför det verkligt obegripliga har börjat. Antingen kan vi söka förklaringar i det vi redan förstått och förlora oss själva i en individuell ensamhet, eller så kan vi hitta varann i det flammande ljusets stilla mötet med varann.
Adventstiden är förenad med förväntningar och otålighet. Det blir lätt en längtan till någonting annat, något som vi kanske egentligen inte vill, eller som kanske inte ens finns.
Låt denna längtan komma till dig som en vän i år, inte som ett lagiskt måste. Låt denna längtan ta dig med mot en adventstid som inte cirklar kring väntan på ett färdigt, utstakat mål, utan låt förberedelserna bli ett möte med dem du har runt dig. Ta dig tid att låta miraklet växa fram ur det oformliga förberedelsekaoset. Låt tidtabellerna ge vika och träna din blick och ditt hjärta att se och förstå även sånt som du inte hade väntat dig, sånt som du kanske ännu inte tagit dig tid att förstå.
(Citat ur Peter Halldorffs Du brinnande kärlekslåga, 2004 Cordia)
Raimo Mattsson
Lärare och målare
Spaltaren är en andlig betraktelse som koordineras av Åbo svenska församling.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.