Förflytta dig till innehållet

Spaltaren: Allhelgona – om värdet av att sörja

Kvinna med färgade glasögon och ytterrock
Eija Grahn.

Allhelgona helgen, tiden då vi går till kyrkogården för att tända ljus vid anhörigas gravar eller i minneslundar. Det är tid för saknad och sorg, men också tid för minnen och tacksamhet.

Seden, att tända ljus, är en relativ ny företeelse, den kom att bli vanlig på 1980 talet och har sedan blivit en av våra populäraste ”kyrkliga” seder. Kanske det säger något om vårt samhälle och om oss människor?

Ute börjar det bli mörkt och kallt och då är det tröstande med ljus och värme. Samhället har förändrats, livets stora frågor som rör sig kring födelse och död har blivit mera privata och osynliga. Till stor del sker det på sjukhus eller institutioner.

De som berörs mest av händelsen, de anhöriga, har inte alltid möjlighet att vara med. Man går miste om något viktigt. Mest kännbart blir det för den som inte får möjlighet att ta avsked och på så sätt lättare kunna gå vidare. Man är ensam med sina frågor.

Som människor har vi samma behov som föregående generationer, behov av att förstå vad som händer. Vi söker efter sätt att kunna bearbeta våra tankar och känslor som döden väcker inom oss. Sätta ord på det som vi inte riktigt förstår.

När man inte hittar orden kan seden att tända ett ljus, vara en konkret handling som ger tröst.

Ibland kan sorgen komma upp helt oväntat. När drottning Elizabeth II avled, sändes hennes begravning via media runt om i världen och sågs av miljoner människor. I intervjuer uttryckte människor sorg och saknad över hennes bortgång. Det kan verka märkligt att en främmande persons död väckte så starka känslor.

Det har många förklaringar, en är att känslan av sorg är både individuell och allmän mänsklig. Drottningens bortgång väckte minne och möjligen, en hel del obearbetad sorg hos människor. När vi möter sörjande och tar del av deras sorg, möter vi också vår egen sorg, den sorg som vi bär inom oss. Även den vi inte är medvetna om.

De officiella begravningarna kan fungera som ställföreträdande avsked, de ger en möjlighet till tankar, reflektion och minnen som man kan gå igenom. På så sätt kan man ta del av sorgens läkande effekt.

Allhelgona helgen påminner oss om vår egen dödlighet. Något som vi vet kommer att hända, hur mycket vi än försöker tränga ut döden i marginalen. När man vågar tänka på och erkänna sin egen dödlighet, blir döden mindre skrämmande. Och för den som tror, blir döden endast en port till livet efter detta. Till ett liv där sorgen inte mera finns.

I väntan på det kan vi tända ljus.

De ljus som lyser upp gravgårdens mörker sprider värme och hopp. Hopp om att livet går vidare, att efter mörkret kommer ljuset.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter