Som barn var forstmästaren Kåre Pihlström arg på allt forstmästeri – nu värnar han om skogarnas mångfald
I Skarpkulla cirka tio kilometer från Pojo centrum och ungefär lika långt från Ekenäs ligger den Pihlströmska gården. Där, om någonstans, har man gett plats åt den sydfinländska skogens mångfald.
Forstmästaren och numera företagaren Kåre Pihlström som bor på gården är mest känd som långvarig skogschef på Fiskarsbolaget som äger väldigt mycket mark i Västnyland.
– Jag kom in i branschen av ett naturintresse. Jag var fågelintresserad. Nyligen när jag städade ut mina föräldrars hem hittade jag en uppsats jag hade skrivit i finskundervisningen. Där ondgjorde jag mig över ett duvhöksbo som hade förstörts i ett kalhygge. Då var jag arg på allt vad forstmästeri hette. Sedan dess har jag fått en mer nyanserad bild av skogsbruk. Jag försöker beakta både naturvård och landskapsvärden.
Kristoffer NöjdPihlströms fascination för och kunnande om skog och träd kommer till uttryck i boken ”Träden och vi” som han nyligen gett ut.
Boken på 368 sidor har en föregångare i en tidigare upplaga med samma namn som Pihlström gav ut 1994.
– Den boken fick ett bra mottagande och det kom önskemål om en version på finska. Den finskspråkiga innehöll många kompletteringar. Den nyaste upplagan av ”Träden och vi” på svenska är egentligen en omarbetad version av den. Nu är cirkeln sluten för boken.
Boken tar upp ett tjugotal träslag. Den börjar med ett inledande kapitel där trädslagen behandlas kollektivt.
Sedan tas trädslagen upp separat så att man kan läsa om deras kännetecken, biologi, användning förr och nu men också om trädens roll i folktron, litteraturen och konsten.
– Den givna målgruppen är skogsägare men boken lämpar sig för alla som är intresserade av natur och kultur.
Skogsdebatten har fått fler vinklar
Man kan tycka att boken ligger bra i tiden, då skogens roll för Finland och för världen diskuteras flitigt.
Men Pihlström säger att en skogsdebatt har förts hela tiden. Infallsvinklarna är dock fler nu.
Man diskuterar bland annat kolsänkor, biodiversitet och skogsvårdsmetoder.
– Många saker är svåra för människor att greppa. Man vill förenkla och spetsa till debatten. Om man som i fjol högg mer skog än någonsin så binder den också mindre koldioxid än tidigare. Under tiotals år har man huggit klart mindre än vad tillväxten varit. Man måste se den stora helheten.
Pihlström framhåller att det finns flera hundratusen skogsägare i Finland.
– Alla har olika profilering och aktivitet och ägoenheterna är små. Det betyder att alla förändringar sker långsamt vilket tryggar mångfalden.
”Sköt skogen som din egen”
När Pihlström började jobba för Fiskars fick han av bolagets dåvarande fastighetschef och vice vd Ingmar ”Inko” Lindberg rådet att sköta skogen som om den var hans egen.
– Men man kan ju påta mer med egen skog eftersom det är småskaligt. En större helhet måste skötas mer rationellt.
Det grundläggande var att beståndsskogsbruk tillämpades.
Fiskars brukspatron John von Julin var en föregångare då han började tillämpa trakthyggen i Fiskars skogar för att få klenare virke till kol för järnbruket. Trakthyggena var schematiska kalavverkningar där skogen indelades i rutor enligt en omloppstid på upp till 100 år.
Dessa rutor skulle sedan avverkas i tur och ordning. Metoden visade sig vara för schematisk men banade ändå väg för dagens beståndsvisa skogsvård.
– Nu har man en lång tradition av jämnåriga bestånd i Fiskars skogar och det är viktigt att fortsätta med det.
Olli RönnDå Pihlström köpte sin gård i Skarpkulla i Pojo i början av 90-talet började han just med det småskaliga skogsbruk där man kan ”påta”.
Han högg små kalytor anpassade till terrängen som han sedan planterade med varierande och nya träslag.
Avverkningen på den egna marken var ett sätt att betala av lånet för gården, då låg räntorna på 16 procent.
En julgran kräver tio år
För att ersätta slyskogen på de tidigare åkrarna utan att hindra de öppna vyerna, började han plantera julgranar.
– Julgranen var en bra kompromiss eftersom de bara växer sig till en viss höjd och inte hindrar utsikten.
En julgran tar cirka 10 år att växa till sig. Pihlström är nu inne på sin tredje omgång granar och snart 30 år som julgransodlare.
Julgransodlingarna ses från den privata naturstig som Pihlström stakat ut över sina böljande marker där man bland annat kan se partier med ek, björk, rönn och skogsalm.
Granen använder han också för att skugga det ekbestånd han låtit plantera.
– Granarnas skugga gör så att ekarna inte får vattenskott nertill, förklarar Pihlström.
Mångfald kräver artkännedom
Pihlströms vårdade skog ger en bra bild av det unika skogsbeståndet i sydväst med mer lövskog än högre upp i landet.
– Ek, ask och alm är vanliga här. Högre upp i landet finns det bara enstaka partier. I sydvästra Finland har vi ett variationsrikt landskap med flera olika biotoper. Till exempel i gränszonerna mellan åker och skog är hägg och sälg vanliga.
Både den privata naturstigen och den aktuella boken tjänar ett syfte, det vill säga att ge en inblick i mångfalden.
– Man kan inte diskutera mångfald om man inte vet vad mångfald är, säger Kåre Pihlström.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.