Sofia har lärt mig om tillit – allt behöver man inte förstå
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Nu i september blir det tre år sedan den yngsta medlemmen i vår familj kom hem. Hon heter Sofia, men lika ofta kallas hon Sohvi.
Hon är en rescue hund från Rumänien. Sofia hittades i en buske med sin bror Noel när de var ungefär 5 veckor gamla. Vad som hände med deras mamma vet man inte.
Sofia fick resa till Finland när hon var fem månader gammal – det tar tid att valpen har hunnit få alla vaccinationer som behövs.
I början var hon rädd för nästan allt. Lyckligtvis accepterade hon min dotter samma dag som de träffades för att Sofia reste hem i hennes famn. Jag fick äran att bli accepterad nästan lika snabbt men med min make tog det en längre tid.
När det gäller andra människor än oss i familjen är Sofia fortfarande inte så säker på dem.
Men när hon har bestämt att hon tycker om någon, tycker hon om den människan med hela sitt lilla hjärta. Hon visar det med att kraftfullt börja vifta på svansen, med att springa till den människan och med att samtidigt vifta på hela sin kropp, så att den ser ut som bokstaven C.
Det finns människor som vi ofta träffar på hundpromenaden, som har blivit förälskade i henne just därför att det har tagit tid för henne att börja lita på dem, men när hon äntligen har gjort så är hon helt enkelt oemotståndlig.
Under de senaste tre åren har Sofia lärt mig mera än våra tre andra djur tillsammans. Jag har blivit frustrerad allt för ofta när jag inte naturligt har vetat hur jag borde göra för att sakerna skulle bli lättare med henne.
Jag som har generaliserat ångestsyndrom själv empatiserar med min hund som tycker att världen kan vara ganska skrämmande, men ändå har det varit svårt när hon tycks vara rädd för någonting som jag själv varken ser eller hör.
Sist och slutligen handlar det om tillit.
Jag har lärt mig – för långsamt att om Sofia stannar och vill inte komma när jag ber henne komma till mig skall jag lugnt gå till henne.
När hon då tittar på mig vet jag att hon nu hör mig och då kan jag säga, att kom vi går tillsammans. För det mesta litar hon idag på mig och vågar komma och oj, vad det känns bra.
Sofia har sina orsaker till att hon upplever att någonting är skrämmande.
Ofta vet jag inte vilka de är, men inte behöver jag veta det heller, det räcker att jag ser att hon är rädd eller bekymrad.
För att vara en bra matte och, ja, en bra vän, behöver vi inte alltid förstå vad som är på gång.
Det räcker att våra vänner kan lita på det, att vi vill stöda dem när de behöver det.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.