Förflytta dig till innehållet

Snackar du blandinaviska?

Robert Seger
kvinna i ljusgrå tröja med kort hår och glasögon ler mot kameran

Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

Guiden i Folketingsbyggnaden talade som en karikatyr av en dansk i en svensk komediserie: snabbt och grötigt.

Det var hösten 1987 och jag deltog i en nordisk studieresa för gymnasister organiserad av föreningarna Norden. Mina finskspråkiga reskamrater tittade uppgivet åt mitt håll.

Trots att jag vid den tiden varken förstod danska särskilt bra och trots att min muntliga finska inte var särskilt avancerad, började jag sammanfatta delar av vad guiden sa på finska.

Somliga händelser ter sig som formativa för vad som kommer ske senare i livet.

Jag tänker på den improviserade tolkningen i det danska parlamentet som den första gång jag insåg att kunskap och färdigheter inte behöver vara perfekta för att komma till nytta.

Översättningar mellan danska och finska har hängt med genom hela mitt yrkesliv, trots att jag inte översätter i den rent språkvetenskapliga bemärkelsen, utan hjälper folk förstå hur förvaltningen i de övriga nordiska länderna fungerar.

I en strikt formell mening kan jag fortfarande inte danska.

Min dröm är att kunna tala flytande danska och att kunna skriva korrekt norska – exakt så, jag vet inte riktigt varför – men jag har aldrig ägnat tid åt formella studier i språken.

Men jag förstår skriven danska och norska på en så avancerad nivå att jag kan läsa de texter jag vill och behöver och kan obehindrat ta till mig vad som sägs i ett sammanhang där arbetsspråket är danska eller norska.

Politiken och förvaltningen i de nordiska länderna är mycket lika på många sätt, men mycket olika på andra sätt.

Om publiken inte består av en uppsättning Norden-kännare är det saker som behöver sägas inledningsvis för att polletten ska trilla ner.

Till exempel att det inte går att rösta i ett allmänt val i Finland utan att rösta på en specifik kandidat.

Det är ett fenomen som aldrig upphör att förvåna skandinaver.

Eller att en svensk minister kan bli dragen inför riksrätt om han har för tydliga åsikter om vad myndigheter gör. Det är jättekonstigt ur en dansk synvinkel där ministern har all makt över förvaltningen.

Som anhängare av den skandinaviska språkgemenskapen tycker jag det är synd att sammanhangen där var och en talar sitt modersmål och alla förstår det mesta blivit färre, medan engelskan tagit över.

Men jag förstår att jag uttalar mig ur en privilegierad position här. Om skandinaviskan stänger ute och gör folk obekväma är det rimligt att övergå till engelska.

När ”blandinaviskan” fungerar på ett sätt som alla är bekväma med är det en fröjd.

På den nordiska kommunforskarkonferensen häromveckan förde vi bland annat en uppsluppen diskussion om tolkningen av den norska metaforen ”sandpåstrøing”.

Uppsatsskribenten undrade om kommunfullmäktige ägnar sig åt politik och prioriteringar eller ”sandpåstrøing” när de behandlar revisionsrapporter.

Beroende på språklig bakgrund hade vi olika uppfattningar om vad det är man strör sand på och varför.

Sand på kistan för att begrava något, sand i skidspåret för att sabotera, eller sand på en hal väg för att hindra alltför snabb framfart?

Den korrekta tolkningen visade sig komma från bläckhornets tid. Man strör på sand för att fixera bläcket och innebörden i metaforen var därför ungefär den samma som när vi säger att fullmäktige bara är en gummistämpel.

Den sortens språkligt reflekterande samtal hade knappast blivit av om alla talat engelska.

Här kan du läsa fler kolumner av Siv Sandberg.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter