Skärgårdshavet kräver vår hjälp – regeringens prat räddar inte stugans strand
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Hör du till dem av oss som tillbringar sommardagarna på stugans brygga, på sjön, eller annars bara är ute i skärgården? Funderar du på om man ska våga låta barnen plaska i en Östersjö grumlad av algsörja? Vad händer om hunden dricker vid stugans strand? Hur känner man igen de tidiga symptomen på cyanobakterieförgiftning?
De finska vattnen är en lyx vi säkert inte vill förlora. Situationen är ändå oroväckande: våra vatten förstörs hela tiden av de näringsutläpp och annan belastning som rinner från åkrar, skogsbruksområden och utdikade våtmarker. Upp till hälften av kustens naturtyper är hotade, och en fjärdedel av Östersjöns och våra sjöars naturtyper är det också. Vi har ett skriande behov av politisk vilja att hjälpa våra utmattade finska vattendrag och vår vattenlevande natur.
Orpos regering talar fint om vattenskydd, men dess handlingar är totalt otillräckliga. Till en början beslöt sig regeringen för att skära ner två tredjedelar av vattenvårdens resurser. När vi med alla medel borde förhindra att näring rinner av, att vatten grumlas och att tungmetaller söker sig ut i sjöar och hav från torvtag, då undviker Orpos regering att ta tag i orsakerna till nersmutsningen.
Regeringen slår sig för bröstet om hur de fortsätter på Skärgårdshavsprogrammet. Startat av Gröna miljö- och klimatministern Krista Mikkonen under den förra regeringsperioden strävar programmet till en minskning av näringsutsläppen i Skärgårdshavet. Att råda bot på lantbrukets näringsbelastning har en avgörande roll för Skärgårdshavets räddning.
Därför är det oförståeligt, och i konflikt med Skärgårdshavsprogrammet, att regeringen tänker tillåta att dynga fortfarande sprids på fälten i framtiden genom att göra det så kallade stallgödslingsundantaget i fosforregleringen permanent. Experternas tydliga budskap är att det, om stallgödslingsundantaget görs bestående, inte går att lösa Skärgårdshavsområdets centrala belastningsproblem.
Det är också avgörande för Skärgårdshavets situation att lantbruksproduktionen i ökande grad övergår till växtbaserad produktion, och att gödsel från husdjur effektivt kan utnyttjas för produktion av biogas och som återvunna näringsämnen i stället för att spridas på fälten. Den genomsnittliga finländarens Östersjö-fotavtryck består till 60 procent av maten vi äter, och 75 procent av det är från animaliska råvaror. Matproduktion som inte grundar sig på djurhållning kräver mindre av både areal och gödsel.
Den enskilde jordbrukaren får inte lämnas bärande en oskälig börda i krisen, utan det är politikens uppgift att svara på utmaningen så att det är mer lönsamt för jordbrukarna att ge sig i kast med förändringarna, hellre än hålla sig till det invanda. Det förutsätter att lantbruksstöden i framtiden riktas mer effektivt till att stödja åtgärder som saktar ner på övergödningen. I stället vill regeringen hålla kvar allt som tidigare.
Om regeringen inte är intresserad av naturskydd, så skulle man i alla fall tro att de skulle bry sig om Finlands säkerhet och försörjningstrygghet. Finlands självförsörjning vad gäller dricksvatten och vatten som duger att tvätta sig i ska inte tas som en självklarhet.
Det står klart att man med regeringens program inte sätter stopp för att våra vatten fortsätter att försämras. Jag förväntar mig att regeringen tar ett fast grepp när det gäller vattenskyddet, så vi kan trygga rena badvatten och stugstränder också för framtida generationer. Det betyder att beakta verkan på vattendragen i allt som görs.
Här kan du läsa fler kolumner av Sofia Virta.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.