Skärgårdens lockrop: Varför flyttar man från München till Nagu?

Så trevligt! Välkomna!

Upprepade gånger fick vi höra dessa glada utrop på Kyrkbacken, då vi under påsklovet berättade att vår familj flyttar från München till Nagu.

"Varför det?" löd den uppföljande frågan, som i våra öron lät snarast nyfiken, om än med ett stänk av förvåning. Detta med tanke på familjefaderns internationella jobb, familjemoderns ukrainska härkomst och tonåringens skrala kunskaper i svenska. Att vi lägger värde vid att familjens ettåring får en paradisisk dagisplats, det kunde de flesta sluta sig till, även utan detaljkunskaper om den tyska dagvårdsmisären.

Sant, mina arbetsresor blir mer tidskrävande, men efter att i drygt tjugo år ha arbetat hemma ser jag fram emot ett rymligt och ljust hemmakontor med betydligt snabbare Internet än i Münchens centrum.

En stor del av mitt arbetsresande från München har riktat sig just till Finland. Och de utrikiska gästerna på våra hittillsvarande arbetsmöten i Nagu, de har inte precis klagat – vare sig på arbetsmiljön, förplägnaden eller det sociala programmet. Att arbeta på distans i skärgården kan bli en trend.

Hushållets kvinnliga överhuvud blir lyrisk då hon beskriver Nagus renhet, friska luft och året runt bildsköna natur. Paddling i december! Det ser hon fram emot.

Ett snabbt internet (nämnde jag det?) skadar inte heller henne, då hon på avstånd leder sin restaurang och sitt bageri i Charkiv. Filosofistudierna på distans vid Karazin-universitetet fortsätter hon lika lätt i Nagu som i München.

Att lära sig svenska bedömer hon inte vara så svårt – hennes tyska är utmärkt och svenska är lika nära tyska, som ukrainska är nära ryska.

Än tonåringen då? "Jag förstår svenska, men pratar inte själv" har han låtit sig drillas att säga. Men hans svenska blir allt bättre och efter ett antal sporadiska skoldagar på prov i Kyrkbackens skola vet han rätt väl vad honom väntar: En ypperlig miljö. Läcker skolmat. Lyan. "Geil!" (ung. "häftigt!") blev hans omdöme då jag frågade vad han tyckte om påskens skolbesök, då vi anmälde honom för höstterminen och fick höra om personlig stödundervisning i svenska.

Gossen hyser hopp om en plats i musikinstitutet Arkipelag i Pargas, bortskämd som han är av att nu gå i musikgymnasium i München.

Kanske resonemanget låter krystat positivt, eller dryper av önsketänkande. Vet ej. Faktum är att det är vemodigt att lämna München, en på allt sätt trevlig stad – mitt i smeten, nära restauranger, museer, teatrar, Oktoberfest, cykelturer och vandringar i Alperna, skidåkning i Sydtyrolen.

Vemodigt blir det för min personliga del framför allt med tanke på avståndet till mina två vuxna barn, som tätt brukat besöka sin lillebror.

Men Nagu är en livsstil. Och Naguborna har en stark gemenskap som vi redan länge känt oss välkomna i.

Vi har smakat tillräckligt länge på Nagu för att våga ta steget fullt ut. De ännu inte vuxna barnen får en trygg uppväxt, en stark svensk identitet liksom de stora barnen fick i Grankulla, under de tio första åren av sin uppväxt.

Man får bara hoppas att det Finland vi valt att flytta till fortsätter att existera, trots att rentav Nagus största politiska parti verkar berett att bilda regering med ett parti som inte står för den frihet, öppenhet, rättvisa, respekt och bildning som skapat vårt fosterland.

Här kan du läsa fler kolumner av Kaj Arnö.