Skapelsetro och ansvar
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
I en orolig värld är det lätt att ta till sig populära budskap och enkla lösningar.
Inom politiken har vi sett rörelser växa fram som för min generation känns främmande i sina tänkesätt. Kanske för att de bottnar i det omöjliga att vi kan isolera oss och tro att vi kan klara det ensamma. Vi står ofta i kontrast till dem som är annorlunda och kommer utifrån och hotar ta ifrån oss vår välfärd.
Pandemin covid-19 har i det fallet varit en ögonöppnare. Detsamma gäller också diskussionen och debatten om människan påverkan på jordens ekosystem och väderlek. Är vi på väg mot en permanent förändring av levnadsvillkoren?
Frågan är inte ny. I takt med att kunskapen ökar och jordens gränser töjs så ser vi framför oss en väg fylld av svårigheter som inte kan lösas med ständig materiell tillväxt. Vågar vi hoppas på att vetenskapen kan förse oss med nya verktyg och lösningar? Problemen är avsevärda och berör snart sagt alla aspekter av vår levnadsstil.
Strävan efter att beakta individuella lösningar och ge största möjliga frihet åt individen är en del av projektet efter andra världskriget att beakta individens mänskliga rättigheter. Hit hör frågorna om yttrandefrihet, religionsfrihet, barns rättigheter och nu senast frågan om könsneutralitet i beaktande av hen som ett mera neutralt begrepp mellan han och hon. De svarar bättre mot den verkligheten att många lever ensamma och att familjekonstellationerna har blivit fler.
Men de stora frågorna om framtiden kan inte lösas av enskilda individer. De kollektiva organisationerna inom FN:s ram verkar ha tappat förmågan till lösningar och de olika blocken av länder och intressen ställs ofta mot varandra. Det går så långsamt och med beaktande av att de goda målsättningar som skrivs ner knappast ens uppfylls väcker det farhågor för framtiden.
I skapelseberättelsen får människan i uppgift att råda över jorden och dess resurser. Men den frågan berör idag framförallt förmågan till förändring. Konkurrens och krig om resurser slösar paradoxalt nog med de sinande resurserna. Förnuft och känsla kämpar med en helhet som ingen ensam kan överblicka.
Som individer behöver vi en tillräcklig samsyn om nuläget för att gemensamt, kollektivt orka genomdriva nödvändiga reformer inom maktbalansen mellan block och länder. Vi kan inte ge upp målsättningen med att alla behöver få del av de gemensamma resurserna. Ord och tankar som behöver backas upp av konkreta åtgärder. Är det möjligt att som människa förändras?
Pax et bonum.
Björn Nalle Öhman
pensionär och TD
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.