Skammen tillhör inte oss
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Nyligen deltog jag i en årsfest där jag höll ett tal. Först sa jag det som förväntades. Jag tackade för inbjudan, gratulerade föreningen i fråga och sa till vilken organisation pengar har donerats. Men sedan tog jag en oväntad vändning.
Sexuella trakasserier är någonting som påverkar den utsatta länge efter händelsen. Först hände det, sedan bröt jag ihop. Det har gått några år nu. Händelsen har inte följt mig vart än jag har gått, men i olika situationer har den dykt upp.
Senast igår funderade jag om jag någonsin blir fri från tankarna. Från att påminnas, se personen ute på gatorna, känna obehag, ha panik i fosterställning. Jag kanske aldrig blir helt fri. Denna text är ett försök till att befria mig själv och andra. När någonting gör ont, skriver jag. När någonting är orättvist, skriver jag. Så jag skriver.
Mitt tal väckte säkert tankar om vad som är lämpligt och när det är lämpligt att nämna, ta till tals. Jag höll talet på ett allmänt plan, men vissa betoningar, vissa ord, gav en sorts antydan att detta även är personligt. På årsfesten representerade jag Åbo Akademis Studentkår (ÅAS), där jag har fungerat som socialpolitiskt ansvarig (sopo) i år. Jag representerar studerande. Sexuella trakasserier förekommer i studielivet. Jag vet att jag inte är ensam, och du som läser detta och känner igen dig, är inte heller ensam.
Jag har gått igenom många tankar och känslor. Jag har fått stöd och ombetts att ta kontakt med stödlinjer. Jag har varit arg. Jag har tänkt varför det är jag som ska reda ut allt, när jag inte har gjort fel. Och där är fällan. Jag kan inte ändra på någon annans beteende. Jag kan inte fixa allting, speciellt inte själv. Jag har också insett att jag söker förlåtelse från fel ställe. Att bli sviken är jävligt. Det gör ont, och det är inte alls konstigt. Jag ska låta det göra ont, men jag vill inte bli kvar i sorgen förevigt. Därför bör jag inse vad jag kan påverka, och vad jag inte kan påverka.
Vad kan vi påverka, tillsammans? Jag tänker närma mig frågan ur ett studerandeperspektiv. Det är viktigt att veta vart en kan vända sig. Det ska vara låg tröskel att ta kontakt. Jag anser att ÅAS närmar sig dessa frågor på ett bra sätt. Vi har två trakasseriombud som gör ett fantastiskt jobb. Ifall du känner dig orättvist behandlad i en kurs, eller om du har blivit trakasserad, kan du vända dig dit med låg tröskel. ÅAS trakasseriombud är för tydlighetens skull inte jurister, men de lyssnar med omsorg, tror på dig och hjälper dig vidare i processen, ifall du vill och ger samtycke till det.
Vid årsskiftet uppdateras sexualbrottslagstiftningen. Ett viktigt steg är att sexuellt antastande kommer att innefatta fler straffbara handlingar. Det här handlar inte om att folk inte får säga eller göra någonting längre. Ifall du inte är säker på vad som är okej för din medmänniska: fråga. Kommunicera. Det är inte svårare än så.
Talet jag höll riktades till en förening som har lyssnat på mig, trott på mig och haft en tydlig process för behandling av trakasserier av olika slag. Ni vet vilka ni är och jag är evigt tacksam. Jag uppmuntrar föreningar att reda ut hur ni kan få studerande att känna sig tryggare. En fågel viskade att vissa föreningar redan har ett system eller är på väg att laga ett. Tack till er, ni gör ett viktigt jobb.
Vad är mina sista ord i denna text? Skammen tillhör inte oss, har aldrig gjort det, kommer aldrig att göra.
Läs övriga kolumner av Emma Andersson här!
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.