Självkritik — en svår balans
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Andreas Häger.
En skolklass sitter och tecknar. En elev tittar på grannens teckning och säger ”oj vad den är fin”. Den som tecknat svarar ”nej den är jättedålig”.
Det är lätt hänt att bli för självkritisk. Det kan gälla vad som helst vi gör eller är, men inte minst olika skapande verksamheter, i bred bemärkelse.
Vi har inom oss det tecknande barnet som tycker att allt man åstadkommer är ”jättedåligt”. Vi filar och slipar in i det sista för att vi inte vågar visa upp det vi gjort.
Än värre är det kanske om vi tror att det hör till, att vi måste säga att vi tycker illa om det vi producerat, är det sen en teckning, en avhandling eller en fisksoppa.
Människor har olika nära till självkritik. Vissa har konstant dåligt självförtroende, kanske på grund av allt för högt ställda krav, från sig själv och ibland från omgivningen.
Vi tenderar att jämföra våra prestationer med andras, men gör man det visar det sig att det alltid finns någon som är bättre på något sätt.
Sen finns det också människor som till synes helt saknar självkritik och tycker att allt de gör är det bästa någonsin, men de sticker ut desto mera just för att den stora majoriteten av oss inte är sådana.
Andra har nära till självkritik för att en nedsatt funktion på något område gör att allt helt enkelt inte går så lätt.
En bekant berättade på sociala medier om sitt barn med funktionsnedsättning. Nedsättningen syns inte utåt, men gör att saker blir svårare och går långsammare.
En formulering som drabbade mig var: ”Om hon inte skulle vara så hård mot sig själv skulle det gå lite bättre.”
En av de kortaste predikningar jag hört i mitt liv hölls av en Taizé-broder i Uppsala domkyrka.
På några få minuter sade han två saker jag minns länge efteråt. Den ena handlade om ikoner, och i synnerhet Kristusikoner. Vi är många som tycker om och kanske rentav samlar på dessa vackra religiösa bilder. I denna predikan fick jag en helt ny insikt i hur de kan tolkas.
Tanken var att det inte bara är vi som ser på ikonen, utan ikonen, eller snarare den som avbildas, ser också på oss.
Konsekvensen var enligt predikanten att vi ska försöka se på oss som ikonens blick ser oss. I detta fall handlade det om se oss själva som Kristus ser oss, det vill säga med kärlek och förlåtelse.
Ikonen är då ett sätt att odla det psykologer kallar ”självmedkänsla”.
Den andra sak jag minns från samma predikan var en uppmaning till ”en livets och hjärtats enkelhet”. Särskilt hjärtats enkelhet tolkar jag som att ge avkall på prestige, vilket i sin tur minskar självkritiken.
”För mycket och för litet skämmer allt”, och också med självkritik gäller det att hitta en balans. Undvikandet av självkritik ska inte heller bli en prestation.
Andreas Häger
Akademilektor i sociologi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.