Sektorövergripande arbete behövs för de ungas välbefinnande – lärare är inte vårdpersonal och kan omöjligen tillgodose elevernas alla behov
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Ungdomar. Vi känner alla till det psykiska illamåendet bland barn och ungdomar.
En akut eskalerande brist på vård och utredningar har lett till en kris som berör både hem, barnskydd och skolgång. Hur kan det komma sig att regeringen och välfärdspolitikerna varken ser eller åtgärdar den här samhällskrisen?
Hur kan vi lappa de luckor som uppstått så att vi inte har en hel generation som lever med konsekvenserna som delvis förorsakats av pandemin en lång tid framöver?
Det här är en akut framtidsfråga att ta på allvar.
Tillgången på psykiska vårdplatser och tjänster är inte jämlik i landet, och nivån på tjänsterna är inte där den borde vara. Psykisk vård för svenskspråkiga barn och unga finns i allt för liten grad.
I väntan på psykisk vård eller utredning står elever och studerande i kö. Köerna är långa, vilket naturligtvis påverkar måendet.
Det syns i skolvardagen i form av till exempel utåtagerande eller självdestruktivt beteende.
Mest drabbas förstås barnet och ungdomen själv – men hela klassen och skolan lider då resurserna inte räcker till att både undervisa och vårda.
Lärare är inte vårdpersonal och kan omöjligen tillgodose elevernas alla behov.
Det är inte konstigt att kötiden kan leda till att illamåendet eskalerar, och i de ledsammaste fall leder till en tragedi, eller att barnet placeras utanför hemmet.
Allt det här pågår medan vi vuxna lägger pannorna i veck och funderar på vems ansvar frågan ligger.
Att det tar länge att få vård beror inte bara på att det finns för få platser inom psykiatrin, utan också på ett faktum som sällan lyfts fram: att psykiatri och elevhälsan eller annan stödtjänst där ungdomen uppmärksammats sällan nätverkar eller samarbetar.
Här kunde man spara både tid och resurser, och framförallt den ungas lidande.
Så som det är nu kan det vara så att barnet fått olika insatser under många år, och det finns professionella som känner till vardagen och vet hur problematiken ser ut.
Trots det börjar man oftast helt från noll inom psykiatrin och gör sina egna utredningar, utan att vara intresserad av bakgrundsinfo.
Steget mellan vanlig skolvardag och avdelningsvård är enormt stort.
En skolform med lärare, assistenter och handledning från psykvård saknas. För närvarande finns inget mellansteg.
En kostnadseffektiv form av sektorövergripande arbete mellan skola och vård står högt på mångas önskelista.
Vi jobbar alla för samma sak – välmående och trygga barn och unga.
Därför måste vi stärka samarbetet mellan olika instanser och aktivt arbeta för att hitta mer effektiva sätt att få ett slut på den här samhällskrisen.
Inger Damlin
Ordförande Finlands Svenska Lärarförbund
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.