”Så filma på ni bara, där bakom fönstret, låt er röda prick fånga varendaste nuna – för ni har fel”
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Klungan av demonstranter, kanske femtio–sextio, de flesta unga, har samlats utanför den låga rödbruna tegelbygganden. Vecklar ut sina hemgjorda lakanbanderoller där spretiga svarta bokstäver förkunnar budskapet. Det känns lite pirrigt. Inte varje dag en demonstration hålls just här, mot just det här landet, i just Finland. Har inte varit politiskt korrekt.
Men nu är det annorlunda. Det är nya tider. Och efter vad som hänt, efter vad det där landet gjort, är måttet rågat.
Plötsligt rullas spjälgardinen upp i fönstret till höger om byggnadens entré. Trots den tonade rutan ser man hur en silhuett med videokamera därinne börjar filma ut mot demonstranterna. Kamerans röda lampa sveper i sidled, som fasettögat på en rabiat insekt.
Åtminstone vi som står närmast entrén finns nu garanterat på band. Registrerade för vidare analys inanför husets väggar. Någon drar upp halsduken för att dölja ansiktet. Andra gör tvärtom och vinkar glatt åt den röda pricken. En ödets ironi att pricken är just röd, av alla färger. För adressen för våra slagord, banderoller och sorgsna sinnen är Sovjetunionens generalkonsultat på Vårdbergsgatan 2 i Åbo.
Det är en kall januaridag. Året är 1991. Därinne, under skogen av antenner på det platta taket, får konsulatpersonalen bevittna den lilla lokala protesten mot sovjetarméns dåd i Litauens huvudstad Vilnius några dagar tidigare.
Det var då obeväpnade civila stadsbor den 13 januari samlats utanför tv-tornet för att skydda det, på riktigt och symboliskt. Den sovjetiska ockupationsmakten visste inte hur man skulle hantera de spirande frihetsrörelserna i Litauen, Lettland och Estland. Redan i mars 1990 hade just Litauen varit först med att återförklara sig självständigt. Samtidigt höll Sovjetledningen under Mihail Gorbatjov på att förlora greppet om sitt folk, sina delrepubliker och sig själva. Ekonomin sjönk som en sten. Det enda som mådde var korruptionen, lögnerna, moralförfallet, inflationen, apatin.
I ett sista försök att återställa ordningen i Vilnius osäkrade man vapnen och sköt mot civilisterna vid tv-tornets fot. Tretton dog. Den unga flickan hann förvirrat fråga när hennes bröllop skall stå innan hon dog med vidöppna ögon. Sovjetterrorn höll på att skörda sina sista offer. Det hann bli tiotals miljoner sådana under den sju decennier långa tragedin.
Det var exakt därför Åbostudenterna samlats utanför generalkonsulatet. För att visa stöd för balternas kamp för frihet. Den frihet vi i Finland aldrig förlorade trots att Stalin 1939 hade exakt samma sataniska plan för oss. Så filma på ni bara, där bakom fönstret. Låt er röda prick fånga varendaste nuna. För ni har fel. Ert ordmonster ”folkdemokrati”, som betytt precis allt annat än demokrati för folket, är så fel. Studera era videoband ni, gör upp svarta listor på alla ni identifierar. Förvägra visum ifall nån av oss till äventyrs skulle vilja resa till ert land. Det kan vi leva med.
Nu, trettiotvå och ett halvt år senare, monteras banderoller och gulblå flaggor ned på Vårdbergsgatan 2. De har hängt där sedan februari i fjol i protest mot anfallskriget mot Ukraina, det senaste av Kremls folkrättsbrott mot grannfolk, som inte passar in i det imperialistiska narrativet i huvudet på en yrkesljugande despot.
Nu på lördag stänger det ryska generalkonsultatet i Åbo. En historiskt otrolig, nästan osannolik, men realpolitiskt helt oundviklig händelse. Vad som kunde ha varit fortsatt hyggligt grannelag eller ens korrekt vardagsskötsel av bilaterala relationer omöjliggjordes av Ryssland självt.
Därför slocknar nu Vårdbergsatan 2. Men en lampa för mycket fortsätter nog att lysa på annat håll. Den i Vladimir Putins arbetsrum.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.