Ryskan – en aga-upplevelse
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Vått vått, sa ryssen, fast det är alldeles torrt! Det lärde jag mig av min salig mormor, född 1904 och uppvuxen i ett Helsingfors fyllt av russki bobo, svenski bobo och finski bobo. Nu har jag lärt mig lite ryska och har ett förbättringsförslag: Vått tak, så är det ryssen säger, fast taket är torrt. Det ryska uttrycket för »så är det» lyder nämligen »Вот так» och uttalas just vått tak.
Min mormor hade en del om bakfoten. Även uttrycket Hospoti pomilo, sk-t i byttan och locket på! ärvde jag av henne, och uttalade så ryskt jag någonsin kunde inför några ryskor under mitt första besök i dåtidens Leningrad på 1980-talet. De skrattade och gjorde korstecknet. Min mormor visste inte att början betydde Herre, förbarma dig.
Min mormor var russofob och rysshatet gick i arv i familjen, men vardagsspråket innehöll massvis av ryska ord såsom arbus (vattenmelon), tjutt-tjutt (just och just), kamurka (litet rum) och butka (häkte), utan att någon ens reflekterade över att de var just ryska.
Ingen hade heller något att invända då jag med den samlade levnadsvisdomen av en femåring bestämde mig för att lära mig vad jag kallade ”ryska bokstäver”. Jag hade just lärt mig våra egna bokstäver och hade farten inne, när den ryska kursen ”Dobrij vetschär”, godkväll, gick på Rundradion. Sålunda har jag kunnat uttyda kyrillisk skrift sedan dess, även om läshastigheten förblev konstant tills ifjol.
I fjol satte jag mer målmedvetet igång att lära mig ryska. Egentligen började det året före, då jag fick napp på Sprachduo, universitetets virtuella anslagstavla för parvis utbyte av språkkunskaper, hemma i München. Jag erbjöd tyska och svenska och uttryckte mitt intresse för ryska och ukrainska. Nappet blev mitt livs fångst. Hon heter Lena, och är mor till Felix (vår fyra månader gamla son vars Nagu-identitet ligger mig varmt om hjärtat) och Timofej (en tolvåring som sedan sommarens vistelse stup i kvarten talar om Nagu).
Med tiden har jag lärt mig att de skenbart ryska orden ibland bara är rotvälska. Uttrycket ”Stobakoff!” för dumbom irriterar ingen ryss. De tänker på 100 USD, för ”sto” är hundra och bakoff är pluralis för ”bucks”. En prenika är ingalunda en medalj, men en prjanik är en rysk pepparkaka. En remont är däremot just en reparation, och man kan rentav göra en remont på sin Mac.
Aga-upplevelserna idag kommer ofta från Lenas talade tyska. Jag visste att ryssen till 1926 pratade om Gelsingfors, och att de fortsättningsvis talar om Gamburg och Gitler. Nytt för mig var att alkogolister kan få problem med gepatitis. Bildade slaver har inte så höga tankar om västerlänningars beläsenhet speciellt gällande ryska klassiker, men förväntar sig nog att vi känner till nobelpristagaren German Gesse, och dansken Gans Christian Andersen. I kallt vatten simmar man med gydrokostym. Talar man för länge med Jegovas vittnen blir man kanske försatt i gypnos.
De gamla grekerna strular till det. Gerkules, Gerodot och Gerakles kan man ännu dechiffrera. Det tar en tid att lära sig att Afin är huvudstaden i Grekland, och vem den berömde filosofen Piffa Går riktigt var förstod jag först då jag insåg att han också var matematiker med en förkärlek för rätvinkliga trianglar. För mig lät det mest som ett hejarop bland fotbollsspelare från Pargas.
Lena har fått sig månget skratt av min ryska. Skriva är på ryska pisat, med tonvikt på andra stavelsen. Betonar man den första, blir innebörden snarlik den svenska. Och tag sedan begreppet ”bistro”. Detta ryska ord betyder ”snabbt”, och förfranskades av Napoleons gäng till att åsyfta snabbmat. Jag föreslog således att vi skulle öppna en bistro med namnet ”I ett huj”, men det tyckte Lena inte. Huj är ett särskilt vulgärt ord för det manliga organet.
Men framsteg sker! Jag läser högt ur Karlsson på taket på ryska, inte längre med en femårings läshastighet. Jag förstår 25 procent av vad jag säger, och avbryts tidvis av Timofejs gapskratt över felbetoningar som alltid verkar få orden att landa under bältet.
Ryska är förbålt svårt. Bara finska är svårare.
Tack Irene! Durak har jag själv stött på först i vuxen ålder. Dels i snapsvisan, ”skojare, durak”. Och dels med Lena, i form av ett kortspel med samma namn. Förloraren blir durak (om det är Timofej eller jag) eller duratschka (om det undantagsvis är hon själv).
Tack Kaj för en rolig text. Fick ett gott skratt då jag kände igen dina ryska uttryck. ”Durak” hörde jag mången gång av mormor till morfar. Ha, ha. Väntar på fortsättning i följatongen!