Rykande ruiner – Åbo i juni 1941
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Juni månad för 80 år sedan representerar ett dramatiskt kapitel i Åbo stads historia.
Den 25 juni dök ett tjugotal bombflygplan från den sovjetiska militärbasen i Hangö upp på himlen och fällde bomber bland annat i stadsdelen Martins där ett trähuskvarter fattade eld och flera civila skadades.
Då mellanfreden fortfarande formellt var i kraft befann sig luftvärnet inte i full beredskap och då alarmet kom var det redan för sent.
Fortsättningskriget hade brutit ut.
Den första räden var ändå bara en förvarning om den ödeläggelse som skulle följa nästa natt.
Morgonnatten den 26 juni var de sovjetiska bombplanen tillbaka och larmen ljöd nästan oavbrutet.
Mellan klockan 3 och 6 fällde ett fyrtiotal fiendeplan bomber på olika håll i staden.
Huvudmålen var strategiskt viktiga platser som elverket, flygfältet i Artukais och hamnområdet där det fanns tyskt militärmateriel – och senare under fortsättningskriget även ett transferläger för tyska soldater, i folkmun kallat ”Lilla Berlin”.
Att hamnen var huvudmålet gjorde att även civila mål i områdena kring Aura ås mynning åsamkades skador.
Bomber föll i Kakola, Korpolaisbacken och på Åbo slott – taket i slottets äldsta del rasade och inredningen förstördes i den häftiga eldsvåda som följde.
Även en del av de historiskt och etnologiskt betydelsefulla träbyggnader som stod uppställda i Slottsparken förstördes och skulle aldrig återuppföras.
De mest omfattande civila skadorna uppstod i stadsdelen Martins som drabbades särskilt i den tredje räden kring klockan 6 på morgonen.
Otaliga explosionsbomber gav upphov till häftiga eldsvådor som totalt ödelade det stora trähusområdet nedanför Martinskyrkan, de kvarter som avgränsas av Tegelslagaregatan, Tjärhovsgatan och Stålarmsgatan.
Gripande fotografier tagna de följande dagarna visar ännu rykande ruiner bland vilka endast skorstenarna står kvar som sorgliga minnesmärken över de hem som stått på platsen för bara några dagar sedan.
Och – som en kontrast – Martinskyrkan med sitt 64 meter höga torn som i ensamt majestät tronar högst uppe på Sotalaisbackens krön och som råkade klara sig nästan oskadd.
Bombardemangen av Åbo under fortsättningskrigets första dagar krävde ett trettiotal människoliv och över femtio personer skadades.
Bland dödsoffren fanns bland andra barn, 2 och 10 år gamla, fabriksarbeterskor, 26 och 37 år gamla och en bilmontör, 21 år gammal.
I Pajamäki dödade en enda bomb nio människor som hade tagit skydd i en källare i ett uthus.
Ett tjugotal stenhus och över hundra stenhus hade totalförstörts och hundratals familjer hade förlorat sitt hem och hela sin egendom.
Läget nära den strategiskt viktiga hamnen hade gjort att Martins hade bombats redan under vinterkriget – vid jultiden 1939 och i januari-februari 1940.
Då hade byggnader förstörts i kvarteren kring Östra strandgatan, Martinsgatan och Tegelslagaregatan, och även Martinsbron som just då var under byggnad hade träffats.
I Tallbacka förstördes egnahemshus och i korsningen mellan Betaniagatan och Österlånggatan skadades Betaniakyrkan svårt.
Den ståtliga kyrkan i jugendstil som Åbo stadsmission hade uppfört 1908, och där Martins församling hyrde in sig från 1921 fram till dess att Martinskyrkan stod färdig 1933, revs efter kriget.
Som Martinsbo 2021 är det tankeväckande att inse att det hus jag själv bor i för 80 år sedan stod mitt i en krigszon. Huset stod färdigt i september 1939 – mindre än tre månader före vinterkrigets utbrott.
Ett stenkast mot hamnen, i korsningen mellan Stålarmsgatan och Kungsgårdsgatan, står det stora bostadshuset med sin kännspaka rundade fasad som träffades av en bomb och delvis förstördes.
Ett stenkast mot Idrottsparken stod Betaniakyrkan, om vars historia nu endast rester av trappan och en minnesplakett bakom ett staket på Österlånggatan minner.
I jakt på mer information råkar jag i stadsdelsföreningen Martinrantaseuras tidning på en artikel som handlar om huset jag bor i. Av den framgår att även det skadades i bombningarna.
Tryckvågor orsakade av explosionsbomber förstörde ytterväggar, dörrar och mellanväggar – och fönstren som gått sönder ersattes tillfälligt med paff och bräder. Behovet av ett bättre befolkningsskydd diskuterades.
Skadorna var lindriga i jämförelse med den totala förstörelse som drabbade byggnader i närheten, men informationen ger ett nytt perspektiv på den mystiska igenmurade luckan i källaren som är försedd med texten Räddningslucka.
Idag är Martins ett trivsamt bostadsområde som kännetecknas av öppna kvarter med hus i en arkitektonisk stil som associeras med 1950-talet.
Dessa står till stor del i kvarter vilkas trähusbebyggelse från sent 1800-tal och tidigt 1900-talet förstördes i krigets bombningar.
Återuppbyggnaden av kvarteren ägde i huvudsak rum under 1950-talet, men röjandet av ruinerna var ett mödosamt arbete som på sina ställen tog flera år i anspråk.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.