Förflytta dig till innehållet

Riskera glädje!

SVT:s litteraturprogram ”Babel” hade en lite lättsam presentation av årets Nobelpristagare, Louise Glück, där man fokuserade på de enskilda orden i hennes dikter.

Man får fram en bild – ett ordmoln – som visar de mest frekventa orden störst, och de inte så ofta använda mindre och mindre ju längre ut i molnkanten de hamnar. Ett sånt moln har man ibland kunnat beställa på sociala medier. En bild av vad du talat om det senaste året! Mitt mest frekventa ord var ”och”.

Och?

När det gäller en koncentrerad poet som Glück kan kvantifieringen säga något om motiven, men inte mycket mer. ”Babel” sänder en kort intervju med henne själv, en för tillfället omskakad poet, som fruktat att priset skulle stjäla hennes liv, slussa ut hennes bild överallt och göra hennes vänner avogt inställda.

Besked om världens största litteraturpris kan kännas som en hård vind över blomrabatten. Poesin är en konstform som kan vara blyg och inåtvänd – men den är inte skör. Som blomsterrabatten kommer den igen. Och otacksam är den inte.

För den som vill bekanta sig med Louise Glücks författarskap är samlingen ”Wild Iris” en bra inkörsport. Det är hennes eget tips. Sveriges Radio, som genom åren hållit kvar ”Dagens dikt,” har sänt av hennes dikter i höst, däribland ett par ur ”Vild iris”, som dikten ”Snödroppar” (i översättning av Jonas Brun). Den svenska utgåvan gavs ut på förlaget Rámus tidigare i år.

Några rader ur den: ”Jag trodde inte att jag skulle överleva / utan kvävas av jord. Jag förväntade mig inte / att vakna igen, att märka / att min kropp i den fuktiga jorden / åter reagerade och efter en så lång tid / ännu mindes hur man öppnar sig …”

Att förlägga rösten till snödroppen är effektivt och finkänsligt. Det finns inget tillrättavisande i en snödroppe. Dikten visar också en respekt för tiden, tiden det tar att komma över förtvivlan, att komma igen, att återuppstå.

Poesin – anser jag – är motkraften till allt som skriker ut sin åsikt på sekunden, den tar hänsyn till ordens valörer, den är motsatsen till allehanda konspirationsteorier. Den ger oss en annorlunda spegel än de. I den ser vi inte fiender, utan en väg där man kan lära känna människan – det är en annan sorts väg, på ett annat sätt svårare och lindrigare.

Man kan alltid kritisera valet av Nobelpristagare, men jag tänker att årets pris sitter så stiligt för att det går till en subtil men ändå tillgänglig poet från USA, därifrån världen hört så mycket icke-subtilt, inte minst ur presidentens egen mun.

Poesin kan inte omintetgöra makten och skitsnacket, men den kan visa att det finns annat, en förmåga att uttrycka annat. Och jag vet, det finns de som tänker att Nobelpriset i litteratur också är en konspiration. Den som fick pris i fjol, den som får det i år och nästa år, kanske också känner av skuggan som kommer av att Akademien måste återupprätta sitt rykte.

Akademien tar till sin högtravande vokabulär i motiveringen: ord som ”omisskännlig” och ”universell”. Det är ord i frack och knytblus, för att de kommer från en plats där man har frack och knytblus. Men poesi som får Nobelpriset har ofta grott länge hos översättare och små förlag.

Louise Glück kom ut första gången på svenska 1981 i poesitidskriften Rallarros. På finska finns hon representerad i en färsk antologi med poesi från USA, initierad och översatt av Anni Sumari, själv poet. Sumari har på eget bevåg översatt en av Glücks samlingar, som snart kommer ut på förlaget Enostone och ger en liten lön för mödan och för risktagningen.

Ordet ”risk” förekommer för övrigt i dikten om snödroppsliv, där står: ”… riskera glädje / i den nya världens råa vind.”

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *