Regnbågsnationen Sydafrika: En fungerande multikulturell demokrati?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det är snart 30 år sedan den vita minoritetens dominans i Sydafrika kom till vägs ände. Världen jublade då apartheidsystemets hårda rasåtskillnadspolitik byttes ut till en liberal demokratisk ordning.
I de första fria valen i april 1994 vann Nelson Mandelas parti ANC majoriteten i parlamentet – och partiet har styrt landet sedan dess.
Jag har snart i en månad fungerat som gästforskare i Kapstaden och jag är mycket imponerad av hur staden fungerar som en dynamisk och multikulturell mötesplats. Efter att ha följt med den mörka nordiska debatten om det multikulturella samhällets inkommande haveri, är det slående hur man här i Sydafrika istället försöker bygga upp en fungerande multikulturell demokrati.
På grund av sin brokiga etniska sammansättning kallas Sydafrika även för en regnbågsnation. Det är ett multikulturellt samhälle där både svarta, vita, färgade och indier samexisterar. De svarta utgör i alla fall en klar majoritet, cirka 80 procent av befolkningen, men Sydafrika har hela elva officiella språk, varav nio är olika lokala Bantuspråk.
En ironisk följd av ANCs långa dominans är att de vita som tidigare dominerade landet, har förvandlats till minoritetsrättigheternas beskyddare.
Speciellt de afrikaans talande vita (tidigare boer) är starkt emot alla försök att vrida det multikulturella samhället mot en så kallad enhetskultur eller monokultur där engelskan skulle dominera.
Den vita afrikaans-befolkningens politiska retorik fylls inte av skräckbilder om hur det multikulturella samhället leder till nationens undergång, tvärtom: de har blivit det multikulturella samhällets främsta försvarare i och med att det tillåter att deras språk och kultur kan fortsätta blomstra.
När Sydafrikas nya grundlag skrevs, underströk man att en demokrati måste skydda minoriteterna från majoritetens tyranni. Medan en höger-majoritet kan vändas till en vänster-majoritet i följande val, förblir etniska styrkeförhållanden troligen konstanta över en längre tid.
Grundlagen lyfter därför fram tre “D-ord”: Dignity, Diversity och Difference” (värdighet, mångfald och olikhet). Oberoende av hudfärg eller etnisk bakgrund ses alla som likvärdiga medlemmar av den sydafrikanska nationen.
Andan i grundlagen förespråkar att alla har rätt att åtnjuta samma rättigheter, men att alla även har rätten att vara olika. Alla garanteras rätten att tillhöra olika språkliga, religösa och kulturella gemenskaper. I själva verket ses bejakandet av mångfald som en grundförutsättning för att demokratin överhuvudtaget skall fungera.
Enligt vissa kritiska röster har multikulturalismen lett till att Sydafrika saknar en tydlig nationell identitet. Den brinnande frågan blir då hur en nationell identitet och nationell enhet kan byggas upp och bevaras i det multikulturella tillståndet?
Mångfald får inte leda till fragmentering, utan enighet borde skapas genom att acceptera mångfalden som en del av nationens identitet och styrka.
Enligt FW de Klerk (den sista vita apartheid-ledaren som förhandlade övergången till demokrati tillsammans med Mandela) är det avgörande för den nationella enigheten att minoriteter inte känner sig maktlösa. Därför blir det både majoritetens och minoritetens plikt att förespråka försoning, kompromisser och goodwill.
I Kapstaden ser man konkret att mångfalden ger ett mervärde till människan. Lokala identiteter är viktigare än hudfärg, och tillslut är det medborgarskapet som utgör limmet som binder mångfalden ihop till en nation.
Det delade medborgarskapet ger möjligheten att fritt identifiera sig med olika kulturella gemenskaper, utan att det för den skull bli ett hot för nationen.
Här kan du läsa fler kolumner av Kasper Braskén.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.